Röda tråden – Rätten till ett Liv

Ett liv ska innehålla trygghet, sammanhang och känsla av självvärde. Det ska innehålla förhoppningar om en framtiden. Det ska innebära överlevnad men också mer än bara överlevnad.

Sverige utvisar idag barn och ungdomar till länder där inget liv är möjligt. Det är inte ens säkert att barnen överlever – så farligt är det i en del länder.

Rörelsen #vistårinteut kämpar för barns överlevnad och rätten till ett liv.
Inte bara i ursprungslandet utan även här. Vi vill ge ungdomar och barn på flykt ett sammanhang, en trygghet och en framtid.

Nu lanserar vi kampanjen Röda tråden – Rätten till ett liv

Såhär funkar den.
1 Gå in och stötta oss genom att gilla vår officiella Facebook-sida ”Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa”.
2 När du stöttat oss genom att gilla sidan, fäst då en röd tråd synligt. På din tröja, din jackärm eller din väska. Sätt den på dina backspeglar på bilen eller på handtaget till din dörr. Pryd din brevlåda med den. Vart som helst där den syns!
3 Ta en bild och dela den i sociala medier med hashtaggen #vistarinteut och uppmana alla du känner att göra samma sak.
4 Använd den här bilden som profilbild.

#vistårinteut med Sveriges behandling av ensamkommande barn och unga, en behandling som just nu skördar barnaliv.
Men vi slutar aldrig kämpa för barns och ungdomars rätt till ett liv.

 

#vistårinteut konferens!

Rörelsen #vistårinteut tar klivet ut från internet och möts på konferens i Stockholm 18-19 februari.

OBS! Anmälan krävs
Anmäl dig på: https://simplesignup.se/event/90051

Det började under hösten 2016. Alla vi tusentals som i olika roller lärt känna ensamkommande barn och ungdomar började förstå att vårt arbete, våra relationer och vårt hopp var på väg att grusas. Regeringens nya migrationspolitik som man sjösatte sommaren 2016 slog ner med full kraft på oss professionella och de vi var satta att ta hand om – våra ensamkommande asylsökande barn och unga. Det hade blivit mycket svårt att få permanent uppehållstillstånd och chansen att återförenas med sin familj hade blivit avsevärt begränsad.

Vi såg hur Migrationsverket började tillämpa en striktare tolkning av lagstiftningen och krävde att de unga skulle bevisa sin ålder för att fortsätta behandlas som barn. Därpå följde ett stort antal åldersuppskrivningar, i strid med de ungas egna utsagor.

Det så kallade ”andrummet” stal syre från barnrättsliga ställningstaganden och praxis. Vi var tvungna att agera och formade vår rörelse. Vi växte snabbt; tusentals berördes av den nya migrationspolitiken.

Sedan dess har regeringens politik och myndigheternas agerande befäst vår beslutsamhet om att hålla våra hjärtan öppna. Vi vill något så självklart som att alla ensamkommande barn och unga ska garanteras rättssäker utredning och bedömning av sina ärenden. Att ingen utvisas till ett land där det råder väpnad konflikt.

Som nästa steg arrangerar vi för första gången en konferens. Att vi träffas irl är unikt.

Vi hoppas att du som vill vara med och arbeta för att säkra de ensamkommande barnen och ungdomarnas rätt till säkerhet framtidshopp kommer. På konferensen får du en chans att både höja dina kunskaper, få dina frågor besvarade av experterna och möta andra som kämpar för en värdig tillvaro för de ensamkommande barnen och unga.

Konferensen ordnas i samarbete med ABF Stockholm

##########PROGRAM#########

Lördag 18 februari – DAG 1
Syftet med lördagen är att höja kunskaperna om den migrationspolitik och praxis som berör vårt arbete och vår kamp. Dagen består av fyra panelsamtal som utgår från teman (se schemat) som bestämts av frågeställningar som rörelsen #vistårinteut har samlat in. I panelerna har vi samlat experter inom de olika områdena.

09.30-10.00 Fika
10.00-10.30 När professionen sa ifrån.
Under hösten 2016 började yrkesgrupp eter yrkesgrupp formulera starka protester mot den nya inhumana migrationspolitiken. I debattartiklar och tv-studior vittnade lärare, socialsekreterare, barnboksförfattare och andra om hur politiken påverkade deras uppdrag. Vi får höra om varför professionerna bestämde sig för att protestera och vad protesterna fick för resultat och mottagande.
Deltagare:
Annelie Drewsen, barnboksförfattare
Birgitta Jönsson, god man
Ritva Holmgren, psykoterapeut Krismottagningen
Hanna Granberg, socialsekreterare
Matilda Brinck Larsen, socionom, Lag C
Helena Lindroos, #vistårinteut
Lina Pilo, lärare
Solvig Ekblad, professor i mångkulturell hälsa- och sjukvårdsforskning
Moderator: Sara Edvardson Ehrnborg, #vistårinteut

10.30-10.45 Paus

10.45-11.45 Juridiken och åldersuppskrivningarna.
Alla som på nära håll har sett en ensamkommande ung persons process i det juridiska systemet vet att juridik och praxis är snårigt och föränderligt. Den ständiga diskussionen och användningen av medicinska metoder för att fastställa ålder på den unga skapar oro och frågor. Vi reder ut den juridiska gången och försöker förstå vad ålderuppskrivning innebär ur juridiska, medicinska och psykologiska aspekter.
Deltagare:
Viktor Banke, asylrättsjurist
Birgitta Göransson, psykoterapeut
Shookrullah Alizadah, ordf. Ensamkommandes förbund
Cecilia Spjuth, läkare
Petter Mostad, professor i Forensisk Statistik vid Chalmers
Moderator: Ida Hansen

11.45-13.00 Lunch

13.00-13.45 Den svenska migrationspolitiken.
Detta panelsamtal ger en bakgrund till svängningen i migrationspolitiken. Vad hände, och varför? Paneldeltagare med lång erfarenhet analyserar och diskuterar den svenska svängningen och vad vi kan förvänta oss av framtiden.
Deltagare:
Sanna Vestin, ordförande FARR
Matilda Brick Larsen, socionom Lag C
Helle Klein, präst och journalist
Alex Bengtsson, ordförande i Tillsammansskapet
Moderator: Emelie Canadas

13.45-14.00 Paus

14.00-14.45 Att leva som gömd.
När allt fler unga får avslag på sin asylansökan växer gruppen papperslösa som lever under jorden. Vad innebär det för den enskilda att leva som en skugga i samhället och vad får skuggsamhällets utbredning för konsekvenser för oss alla?
Deltagare:
Klas Hermansson, Stadsmissionen Malmö projekt papperslösa ungdomar
Elin Wernqvist, grundare Barnrättsbyrån
Sooi Schneider, Habibi
Moderator: Sissel Larberg

14.45-15.00 Paus

15.00-15.45 Tema Afghanistan.
Många av de unga ensamkommande utvisas till Afghanistan. Landet har svaga institutioner och regeringen har själv uttryckt att de inte kan garantera ett värdigt mottagande. Vi får en bild av situationen i landet och hur en ung persons liv kan arta sig där.

Deltagare:
Ivar Andersen, journalist och författare
Martin Schibbye, journalist, Blank Spot project
Maryam Safi, Asylsökande från Afghanistan, MR- kunnig
Juma Lomani, ordförande i Hazarernas riksförbund
Krister Holm, SAK (Svenska Afghanistankommittén)
Moderator: Kasim Husseini

15.45 Avslutning

Söndag 19 februari (kl. 10-14) – DAG 2

10-10.30 Vad har vi gjort? Aktioner sedan hösten 2016 – rapporter och analyser.

Parallellt A och B: 10.45-11.30
A. Hur kan vi hjälpa enskilda med våra kollektiva krafter? Hur stöttar vi varandra att stå ut? Samtal om att gömma med mera.
B. Amnesti? För och nackdelar med amnesti-kravet diskuteras och eventuellt bildas en arbetsgrupp för att formulera våra slutsatser.

Lunch 11.30-12.30

Parallellt A och B: 12.30-13.45
A. Politisk påverkan – förslag och idéer. Workshop med Yohanna Eek och Julia Wiel Fredén från Imagine Sweden i ”arrangemangskunskap”: hur vi praktiskt gör verklighet av en idé.

B. Arbetsgrupp formulerar slutsatser från förmiddagens samtal och eventuella justeringar av Vistårinteut:s programförklaring samt pressmeddelande.

13.45
Avslutning. Vi summerar dagarna. Uttalanden och planerade aktioner.

Kostnad: frivilligt inträde

Öppet brev till Morgan Johansson

Hej migrationsminister Morgan Johansson!

Rörelsen #vistårinteut skriver till dig idag på Minnesdagen för Förintelsens offer. Vi tycker att det passar bra eftersom det är en viktig dag att minnas utifrån tanken om alla människors rätt till skydd och liv.

Kanske känner du inte till oss. Det gör inget för vi berättar gärna vilka vi är. Vår rörelse består av cirka 8000 professionella och volontärer som i sin vardag möter ensamkommande asylsökande unga. Den bildades av enskilda professionella socionomer, lärare och ungdomshandledare som helt enkelt inte stod ut med att se hur Sverige behandlar våra ensamkommande unga. Vi stod inte ut med att ensamkommande började skrivas upp i ålder på ett godtyckligt sätt och i samma stund fick avslag. Vi stod inte ut med att detta skedde gång på gång i en aldrig sinande ström. Vi stod inte ut med att se det hända när vi samtidigt hade barnens vidriga berättelser ringande i öronen: ”jag har sett min bror bli skjuten av taliban, jag har blivit tillfångatagen av Al-Shabaab, jag såg min pappa bli misshandlad och de sa att jag är deras nästa offer, jag satt i fängelse i Ogaden, jag blev torterad och våldtagen, min familj blev sprängd i bitar, min mamma fick fly hals över huvud för att skydda mig och mina syskon, min bror blev lurad att åka till Syrien och slåss mot daesh”… och så vidare…och så vidare.

Det är outhärdligt med berättelserna ringande i öronen, Morgan Johansson, och det allra värsta är att du, trots att du vid det här laget borde ha hört en och annan berättelse själv, fortsätter driva en hård, kompromisslös och kontraproduktiv politik. Det verkar också som att du tror att vi som är professionella klarar vad som helst – att vi ska klara av alla berättelser och gå helskinnade ur det; att du ska kunna genomföra den här fruktansvärda politiken och att vi ska finnas där för dig och er regering.

Du sa i Studio 1 den 21 oktober 2016 att Migrationsverket prövar varje asylansökan för sig och att Sverige inte ändrat några regler, kommer du ihåg det? Vi vet att detta inte stämmer.

Du sa i samma sändning apropå risk för självmord hos och situationen för våra ensamkommande: ”Njae, det är naturligtvis en svår situation och det är det alltid när det gäller avvisningar […] men vi kan inte så att säga ha någon fri invandring för tonårskillar ifrån Mellanöstern, det går helt enkelt inte”.

Det är ett hån att läsa detta Morgan Johansson. Förutom att du på ett stereotypiserande sätt pekar ut tonårskillar som grupp borde du också veta att de flesta ensamkommande kommer från Afghanistan, Somalia, Etiopien och Eritrea. Dessa länder ligger inte i Mellanöstern, Morgan Johansson. Dessutom råkade du missa att nämna alla flickor som flyr.

”En svår situation”, Morgan Johansson. Dina ord är ett hån mot alla ensamkommande unga i Sverige som just nu befinner sig i ett katastrofläge, i en systemkollaps. Det sker i Sverige, ett land vi ansett vara ett av de bästa länderna för barn. Förut. Men definitivt inte längre. För nu har vi hux flux fått asyllagar som är i nivå med Ungerns.

Det är extra bedrövligt i skenet av att det idag är Minnesdagen för Förintelsens offer, Morgan Johansson.

Ytterligare en sak du nämnde i höstas handlar om barns behov av skydd. Du sa då såhär i Agenda (161023): ”Vi kan ta hand om de som har ett skyddsbehov och det gör vi, men inte dom andra.”

Nej, Morgan Johansson, inte heller detta stämmer. Förutom att du på ett vidrigt sätt gör skillnad på barn och barn har vi sedan de nya lagarna infördes slutat ta hand om barn med skyddsbehov. Och sanningen är att det är du och regeringen som är ansvariga för det. Det är ni som skapat de nya hafsigt ihopsatta lagarna; du vet lika väl som vi hur massiv kritiken var från alla remissinstanser. Det som var självklara skyddsbehov för två år sen är inte skyddsbehov längre. Hur kommer det sig Morgan Johansson? Hur kommer det sig att skyddsbehov kan ändras så lätt? Har barnen blivit tåligare? Har de fått nån slags rustning att bära, finns det nån som plötsligt beskyddar dem?

Nej, Morgan Johansson. De har inte fått en beskyddare. De har inte ett mindre skyddsbehov. Tvärtom. Du och regeringen har slutat skydda barn och ni går helt fel väg. Ni. Är. Moraliskt. Vilse. Och er väg skördar offer. Igår blev det smärtsamt tydligt.

Ett pojkliv. En pojke som inte längre orkade med din förda politik. Det var inte ett val. Han blev tvingad till flykt, precis som när han flydde från sitt ursprungsland till Sverige; han trodde att hans liv skulle vara i säkerhet här. Den här gången, Morgan Johansson, flydde han för evigt.

Vi minns idag Förintelsens offer. Vi minns också denna pojke. Det är outhärdliga minnen. Och vi vet att vi riskerar att förlora många många fler ensamkommande barn och unga. Vem kommer att minnas dem, Morgan Johansson? Du?

Vi hoppas att du och regeringen tar en allvarlig funderare på hur mycket en hårdnande och iskall retorik är värd. Är den värd ett barns liv?

Vänligen Rörelsen #vistårinteut

http://www.mynewsdesk.com/se/number-vistaarinteut

Manifestation på kramdagen 21/1 2017

Hej alla! Ni är varmt välkomna!

Att alltid vara på sin vakt.

Att alltid försvara sig,
är inte lätt.

A-H Ranen

Jag heter Mustafa, jag kommer från Afghanistan. Jag har gått fem år i skola i Afghanistan.

Det har pågått ett krig där sedan innan jag blev född, jag vet inte varför, eller hur det började, men saker som hände där blev jag vittne till. Jag har sett hemskt otäcka saker, i Afghanistan förlorade jag mina föräldrar. Då kände jag att jag inte tyckte om något, tyckte inte om livet. Jag var rädd, jag hatade och jag tänkte på mina föräldrar. Jag blev osäker i ett krångligt land där allt är ovisst och oklart. Var och en av folket är motståndare till varandra. Det finns orättvisa, mord, kidnappning, halshuggning, självmordsbombare. Regions-, Ras-, och könsdiskriminering som man blir alldeles sjuk av. Vem som helst av er skulle göra samma sak, fly, istället för att bo kvar.

Många säger att om man är ledsen är det bättre att berätta.

I dag ska jag dela med er, snälla och fina Sverige.

Ödet var inte snällt mot mig och det är svårt att glömma det som har hänt. Det är svårt att förlora sina föräldrar när man behöver dem. Det är svårt när ditt liv är som ett hasardspel för andra. Det är svårt att leva när man förlorat allt hopp. Det är svårt, för du kan inte vara glad. Det är svårt när du inte känner någon frid. Det är svårt när mitt land önskar mig och mitt folk döda, för att de själva ska komma till paradiset.

Det svårt när någon i Sverige ser dig som en som kommer från tredje världen.

Men i Sverige är allt lyckligt och bra, det finns demokrati, snälla människor, fördomsfrihet och fungerande system. Med bra utbildning fungerar samhället fint. Jag har lärt mig mycket. Jag har lärt mig om mänskliga rättigheter i skolan.

Ni som står här, ni sätter värde på ert samhälle och allas människovärde. Alla är schysta mot varandra, alla samarbetar och jobbar hårt och hjälper varandra jättegärna. I det här samhället har alla respekt för varandras val eller individuella personligheter. Här jobbar alla tillsammans för en bättre värld. Man lär sig jättemycket saker här.

Här i Sverige kände jag hopp efter flera års besvikelser. Jag kände hopp igen! Jag har lärt känna människor som ger mig kärlek och vänskap, så jag känner mig inte ensam. Jag har vänner som hjälper mig förstå den här krångliga världen. Jag kan lita på dem. Och djup i mitt hjärta älskar jag dem. Mina vänner får mig att tänka på fina värden i mitt liv.

Till sist vill jag säga, ni måste förstå hur det ser ut i Afghanistan just nu!

Låt oss stanna i lugn och ro!

Tack så hemskt mycket!

 

Pressmeddelande från #vistårinteut 170112

170109 skickade rörelsen #vistårinteut cirka 100 remissvar från lika många kommuner på lagrådsremiss Uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå Dnr Ju2016/08546/L7.

Vi är kritiska till förslaget på flera sätt:

Det är för komplext och riskerar att skapa förvirring och osäkerhet hos berörda. Det exkluderar den absoluta majoriteten av de ensamkommande unga som sökt skydd i Sverige. Det bör omfatta alla ungdomar på flykt som deltar i gymnasieskolan alternativt läser ett tionde år i grundskolan för att sedan fortsätta på gymnasiet, oavsett om de passerat 18 eller ej och oavsett vilken typ av beslut de fått från Migrationsverket eftersom det enligt barnkonventionen är självklart att alla barn har rätt till skolgång och trygghet. Vidare anser vi att för att de behövande ska kunna få ta del av förslaget måste de godtyckliga och rättsosäkra åldersuppskrivningarna från Migrationsverket stoppas och att ett moratorium kring uppskrivningar införs.

Vi anser att Migrationsverket ska fortsätta att betala för HVB-boende vid åldersuppskrivning eller då man av naturen fyller 18 år till dess att alla beslut i asylprocessen vunnit laga kraft. Vi anser att detta bör gälla även de ungdomar som fått uppehållstillstånd i någon form men fyllt 18 och flyttas. Idag gör kommuner olika och i de fall där ungdomar tvingas flytta till Migrationsverkets boenden är risken stor att också deras skolgång avbryts.

Vi tycker att även de ungdomar med psykisk ohälsa som kan ha svårt att delta i och prestera i skolverksamhet bör omfattas av förslaget under förutsättning att detta intygas av läkare eller psykolog.

Vi ser att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv vore mer gynnsamt om dessa elever fick permanenta tillstånd. Sverige står inför en enorm arbetskraftsbrist – att då utbilda ungdomar under tillfälliga tillstånd, vilket kan innebära att de sedan utvisas, förefaller i våra ögon kontraproduktivt.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd riskerar att bli kontraproduktiva och verkningslösa då dessa skapar stress och oro. Att utsätta unga, ofta traumatiserade människor för denna stress och oro är inte i enlighet med Barnkonventionen eller FN:s mänskliga rättigheter.

Vi är socionomer, pedagoger, verksamhetschefer, sjuksköterskor, familjehem, barnmorskor, läkare, psykologer, diakoner, präster, konsulter, genusvetare, beteendevetare, människorättsvetare, forskare, projektledare, handledare, gode män, jurister, volontärer och medmänniskor som på ett eller annat sätt är engagerade i gruppen ensamkommande barn och ungdomar. Vi jobbar bland annat i skolan, på HVB-hem, inom socialtjänst, psykiatri, vård eller som familjehem. Många av oss har lång erfarenhet av att jobba med ensamkommande unga.

Vi ser barn och ungdomar som allas angelägenhet och arbetar dagligen för att deras rättigheter beaktas och att de behandlas på samma sätt som andra barn.

Vår bild av hösten 2015 och våren 2016 stämmer inte med det som beskrivs som ”systemkollaps”. Ja, världen hade och har en flyktingkris. Men i oss fanns en känsla av ”yes, we can!”; en känsla som gav kraft till oss alla. Volontärer och ideella organiserade sig snabbt och effektivt för att kunna ta emot människor på flykt. Kommunerna anställde pedagoger, socionomer, boendehandledare. Medborgare öppnade sina hem. Familjehem rekryterades, rutiner upparbetades och strukturer skapades. Vi gjorde inte skillnad mellan människor. Tvärtom använde vi vår professionalitet och vår kärlek till vår nästa i arbetet med att ta emot våra nyanlända barn och ungdomar på bästa sätt. Landet Sverige var på väg, framåt, uppåt!

Men på bara några månader har detta arbete raserats i och med de nya människofientliga paragraferna i asyllagen (vilka går att läsa om här och här). Våra politiker har plötsligt slutat tala om barnkonventionen – skulle inte den bli lag? Decenniers forskning om ensamkommande barns och ungdomars behov är som bortblåst.

Ensamkommande ungdomar som skrivs upp i ålder tvingas mot sin vilja från familje- och HVB-hem trots att insatser som görs ska ha ett individuellt perspektiv och präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. De riskerar att utvisas utan pardon till länder som svenska medborgare avråds från att åka till.

Det sker trots protester från en samlad profession. Det sker trots att våra ensamma unga får den enda trygghet de känner sönderslagen. Det sker trots deras malande oro över att tvingas tillbaka till ett livsfarligt liv utan framtid, att de skär sig, ligger sömnlösa på nätterna och inte orkar studera.

Det här landet är inte för dem. Det är inte längre rättssäkert att vara ung, asylsökande och ensam.

Vi är vana vid ett tänkesätt där alla barn och ungdomar har rätt till ett bra liv. Vi har varit stolta över vårt arbete. Nu har alla förutsättningar ändrats. Det hopp vi ingöt i ungdomarna är borta. Det vi sa förra veckan gäller inte nästa. Vår heder, självrespekt och professionalitet är i fara.

Vi saknar beslutanderätt. Men vi ser det som vår plikt att protestera och säger rakt ut: det är nu systemkollapsen sker! Den sker inom oss och bryter sakta ner oss. Våra hjärtan brister. Vi gråter i bilen på väg hem från jobbet. Visst ska vi egentligen klara smärtan för vi är ju professionella! Men vi står inte ut!

 

Share This: