Jag tänker ibland på om det blir något efter.

Min pappa säger alltid så; det finns alltid ett efter. Så många gånger den frasen gett mig styrka. Det finns alltid ett efter.

Men idag undrar jag när det ska ske. När ska det bli ett efter? När ska jag landa? Landar jag någonsin, är jag fast här? Vad gör det med mig som människa? Hur ska jag någonsin kunna bli som jag en gång var? Vill jag bli som jag en gång var? Jag vet så mycket idag som jag aldrig bett om att få veta. Som jag ibland önskar att jag inte visste. Ibland tänker jag på att jag kunde varit en av de som läser om det här i tidningen, förfasas och sedan lägger undan den för att gå vidare med livet. Jag kan sakna den känslan. Av att bry sig om eländet men inte ha det här drivet att försöka göra något åt det. Att liksom bara leva med mitt.
Du måste ta det lugnt, säger de. Du måste tänka på dig själv, ta hand om dig. Du får inte bränna ut dig. Du kan inte ta hand om alla. Och jag vet att det är sant, men jag vet inte hur man gör längre. Jag vet inte hur man säger nej, och jag har inte ett intresse av att säga nej heller. Jag har ingen som helst självbevarelsedrift längre. Jag kör tills jag stupar och när jag stupat reser jag mig och upprepar samma sak. Om och om igen. Två år nu. Jag väntar på efter. Efter dröjer. Jag ser inte slutet. Det slutar aldrig. Det blir inte bättre.

Samtidigt är jag livrädd för efter. För efter betyder att det finns människor jag älskar som inte längre är kvar hos mig. Jag vill inte ha efter. Jag vill ha kvar min kaka och äta upp den. Jag vill ha nu. Jag vill ha dem här. Idag. Nu. Efter är sorg och smärta. Värre än den sorg och smärta jag lever med nu. Efter är punkt slut. Blir det lättare att leva då? När livet inte längre är en väntan?

Jag lever i nuet. Lever i timmarna. Njuter av varje liten framgång. Älskar livet. Fruktar och längtar efter efter. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Men heller aldrig så pragmatisk eller rädd. När lyckan är att få ha honom här ett par dagar till. När Migrationsdomstolen stänger för dagen och jag vet att han är här inatt. Inget beslut idag.

Pappa har sagt att det alltid finns ett efter. Min pappa är den klokaste jag vet. Att det alltid finns ett efter har hållit mig vid liv så många gånger. Jag har så många gånger klamrat fast vid det. Men jag är rädd att jag nu möter den gången då efter inte existerar, när efter inte längre har sin mening.

När efter är värre än nu.