De brukade dansa.


De dansade ofta och mycket. Vi hade hela lektioner där de bara dansade. De tyckte att det var konstigt att man fick göra sånt i skolan. Men jag älskade att se dem dansa. Och jag såg stoltheten i att få visa upp något de kunde. Jag filmade, för det gjorde mig så glad att titta på det efteråt och se deras livsglädje. De var så fulla av hopp och lycka att det spratt i benen på dem.

De dansade hela hösten 2015. De dansade en stor del av våren 2016 och en bit in på höstterminen. Sedan började luften i klassrummet och skolans korridorer att bli tjockare. Det blev lite svårare att andas. Det blir svårare att dansa då. Ärren blev fler, tårarna bildade djupare pölar. Det gick längre och längre tid mellan tillfällena. De blev mer och mer instängda. Under våren 2017 dansade de någon enstaka gång. Jag filmade, för jag tänkte att jag kanske aldrig får se dem dansa igen.

Jag fotograferade dem. För att ha så många minnen som möjligt. För att jag inte visste hur länge jag fick ha kvar dem. För att jag måste ha dem kvar på något sätt. För att all tid var lånad tid.

I mars 2017 försvann tre av dem från en dag till en annan inom loppet av två veckor. De kom till skolan. Satte in sina böcker i bokhyllan. Lämnade tillbaka sina datorer. Kramade mig.

Och jag såg dem aldrig igen.

 

Var är NN, frågade de andra. Var är NN, lärare? NN kommer inte tillbaka, svarade jag.

I mars 2017 slutade de att dansa.

 

Och de dansar inte mer.