Det har funnits människor jag tyckt varit bra människor. Människor som jag trott kämpar för rättvisa, människor som stoltserat med sin solidaritet. Människor som talat vitt och brett om flyktingar, om hur man måste ta ställning, om hur viktigt det är att tänka på den lilla människan.

När flyktingförläggningen i staden jag bor i skulle stänga försökte jag hitta bostad åt ett 20-tal elever. De flesta skulle flyttas till ett annat boende, långt ut i skogen, med en resväg till skolan på tre timmar enkel resa. Många av dem hade redan flyttats runt flera gånger. Jag kontaktade alla. Då menar jag alla som utåt sett propagerat för den lilla människan, som utåt sett varit solidariska, som utåt sett var människor i föreningar och partier som på pappret var sådana som skulle kunna, borde kunna, hjälpa till. Jag var med i tidningen och i radio, flera gånger.

Vet ni hur många som hörde av sig? EN från staden jag bor i och EN från en stad som ligger ett par mil bort. Två, sammanlagt. Den ena är partipolitiskt bunden, den andra en företagare. INGEN från de partier som säger sig värna om ungas rättigheter, och solidaritet med flyktingar och människor som far illa. INGEN från de föreningar som stoltserar med budskap om att hjälpa i nöd. Inte en enda.

”Vi bor så litet”
”Vi känner att vi inte kan”
”Åh men vad händer om…om…om…”
”Jag önskar jag kunde hjälpa till men…”
”Ja det är ju hemskt det som händer men…”
”Hade bara barnen varit äldre så…”

och så vidare.

Jag köper alla förklaringar. Jag begär ingenting av någon, egentligen. Jag blev inte förvånad över att få så lite respons.

Vad som gnager på mig i detta är just den påstådda godheten, den påstådda solidariteten. Den som egentligen bara handlar om att man betalar medlemsavgiften till valfri människorättsorganisation och sedan förnöjt lutar sig bakåt.

Den som bara är prat. Prat om hur man ska hjälpa, hur man ska göra livet drägligare för människor som har det svårt.

Så många människor jag hört orera om detta. Så lite sanning som låg bakom.

Jag blev inte förvånad, inte besviken. Men min syn på människor förändrades.

Jag har förstått, att det är väldigt svårt att göra avkall på sin egen bekvämlighet. Det är inte konstigt. Jag förstår det. Jag har aldrig varit beredd att göra det innan. Men jag har heller aldrig orerat om solidaritet eller medmänsklighet. Jag har aldrig pratat. Jag har vetat att jag inte kunnat leva upp till det till fullo. Jag har aldrig låtsats som att jag är någon jag inte är. Och under de här två åren har jag kommit till insikt om hur många som faktiskt gör det. Det är skrämmande hur få som är beredda att göra något som faktiskt är avgörande för en annan människa, när det väl gäller. Det krävdes av mig, av oss, att leva i detta, att se desperation i vitögat, att se bortom vad som är rätt i samhällets ögon. För ni må tro att vi fått skit. Det är olämpligt, har jag fått höra. Från människor som betalar medlemsavgiften till Amnesty och röstar på partier vars grund ligger i solidaritet med mindre bemedlade människor. Det är olämpligt att som lärare husera elever som lever i kaos och inte har en enda människa i världen att vända sig till. Ja kanske. Kanske hade jag tyckt att det vore olämpligt, om situationen inte vore så desperat. Men nu är den det. Jag tycker att det är olämpligt att kritisera den som de facto gör något, som är beredd att öppna sitt hem, trots osäkerhet, trots trångboddhet, trots  den inverkan det har på familjelivet. Jag tycker att det är olämpligt och osolidariskt att inte stötta oss, att inte säga ”shit, jag önskar jag vågade göra det ni gör”.

Det bor två unga människor här. Två vuxna. Ett barn. En hund. Två ödlor. På 74 kvadrat. Det är stökigt. Det är trångt. Vi har inget privatliv. Men vi är en familj. Vi har ett fantastiskt liv tillsammans. Inte för att vi är så jävla goda utan för att vi inte såg någon annan utväg. Alternativet var för dåligt.

Jag skuldbelägger ingen för att de inte öppnar sitt hem.

Jag skuldbelägger bara de som inte stöttar de som gör det, bara de som förnöjt lutar sig tillbaka samtidigt som de säger sig stå på barrikaderna.