Det är nu det är nu.
Det är nu som är det som kommer efter.
Jag har väntat länge på det.
Jag har längtat.
Jag har fruktat.
Jag har våndats.
Jag har trängt undan.
Jag har låtit bli att närma mig.

I snart ett år har jag slutat. Slutat lyssna. Slutat läsa. Slutat skriva. Slutat gå dit. Slutat låta saker gå längre in än att de med lätthet kastas av.

Jag har slutat tänka.
Jag har glömt.

Har inte kunnat titta på bilder. Har inte kunnat prata på telefon. Har inte kunnat gå dit. Kan inte gå dit. Har undvikit alla samtal om det. Stängt av.

Så ringer han.

Och jag har inte glömt någonting.

Jag blir så lycklig.
Och mitt hjärta går sönder.
Min kropp löses upp.
Hans röst tar mig tillbaka.
Och jag saknar honom så så mycket.
Parerar sorg med lycka och ångesten kväver mig inifrån.
Jag frågar om han klarar sig, men jag vet att om det inte var så skulle han ljuga. Han vill aldrig vara till besvär. Du är aldrig till besvär.
Förlåt om jag stör dig säger han och jag vill skrika åt honom att han inte kan störa, att det är världen som har stört det som skulle vara, inte han.

Han står på centralstation i Paris. Ibland smyger det in franska när han pratar. Varje gång känner jag ett styng av lättnad samtidigt som mitt inre imploderar exploderar av sorg. Han går i skolan. Lär sig franska. Jag älskar honom som om han vore mitt eget barn. Jag känner lättnaden över att han har någonstans att bo. Samtidigt ilskan över att han hade det här också.

När jag översköljs av impulsivitet tänker jag att vi får flytta till Frankrike. Jag står inte ut.
Vi får flytta till Frankrike.

Men det går ju inte.
Det bara är så.
Det. Går. Inte.

Det blir aldrig så som det skulle vara.

Det är det här som är mitt efter.
Det här är det som kom efter.


Livet utan.