Vi är socionomer, pedagoger, verksamhetschefer, sjuksköterskor, familjehem, barnmorskor, läkare, psykologer, diakoner, präster, konsulter, genusvetare, beteendevetare, människorättsvetare, forskare, projektledare, handledare, gode män, jurister, volontärer och medmänniskor som på ett eller annat sätt är engagerade i gruppen ensamkommande barn och ungdomar. Vi jobbar bland annat i skolan, på HVB-hem, inom socialtjänst, psykiatri, vård eller som familjehem. Många av oss har lång erfarenhet av att jobba med ensamkommande unga.

Vi ser barn och ungdomar som allas angelägenhet och arbetar dagligen för att deras rättigheter beaktas och att de behandlas på samma sätt som andra barn.

Vår bild av hösten 2015 och våren 2016 stämmer inte med det som beskrivs som ”systemkollaps”. Ja, världen hade och har en flyktingkris. Men i oss fanns en känsla av ”yes, we can!”; en känsla som gav kraft till oss alla. Volontärer och ideella organiserade sig snabbt och effektivt för att kunna ta emot människor på flykt. Kommunerna anställde pedagoger, socionomer, boendehandledare. Medborgare öppnade sina hem. Familjehem rekryterades, rutiner upparbetades och strukturer skapades. Vi gjorde inte skillnad mellan människor. Tvärtom använde vi vår professionalitet och vår kärlek till vår nästa i arbetet med att ta emot våra nyanlända barn och ungdomar på bästa sätt. Landet Sverige var på väg, framåt, uppåt!

Men på bara några månader har detta arbete raserats i och med de nya människofientliga paragraferna i asyllagen (vilka går att läsa om här och här). Våra politiker har plötsligt slutat tala om barnkonventionen – skulle inte den bli lag? Decenniers forskning om ensamkommande barns och ungdomars behov är som bortblåst.

Ensamkommande ungdomar som skrivs upp i ålder tvingas mot sin vilja från familje- och HVB-hem trots att insatser som görs ska ha ett individuellt perspektiv och präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. De riskerar att avvisas utan pardon till länder som svenska medborgare avråds från att åka till.

Det sker trots protester från en samlad profession. Det sker trots att våra ensamma unga får den enda trygghet de känner sönderslagen. Det sker trots deras malande oro över att tvingas tillbaka till ett livsfarligt liv utan framtid, att de skär sig, ligger sömnlösa på nätterna och inte orkar studera.

Det här landet är inte för dem. Det är inte längre rättssäkert att vara ung, asylsökande och ensam.

Vi är vana vid ett tänkesätt där alla barn och ungdomar har rätt till ett bra liv. Vi har varit stolta över vårt arbete. Nu har alla förutsättningar ändrats. Det hopp vi ingöt i ungdomarna är borta. Det vi sa förra veckan gäller inte nästa. Vår heder, självrespekt och professionalitet är i fara.

Vi saknar beslutanderätt. Men vi ser det som vår plikt att protestera och säger rakt ut: det är nu systemkollapsen sker! Den sker inom oss och bryter sakta ner oss. Våra hjärtan brister. Vi gråter i bilen på väg hem från jobbet. Visst ska vi egentligen klara smärtan för vi är ju professionella! Men vi står inte ut!