Det gula bandet din boxningssäck brukar hänga i

Jag saknar ord för alla de tankar och känslor som på bråkdelen av en sekund sköljer över mig. Först det jag ser; kroken i taket, det gula bandet din boxningssäck brukar hänga i men det hänger ingen boxningssäck i det och bandet är inte knutet som det brukar utan det har antagit formen av en snara. Snaran sitter runt din hals, skär in i huden och får dig att kippa efter luft. Du rör benen som man gör när man cyklar förtvivlat försöker de få fotfäste. Ditt ansikte är förvridet av grimaser.

Ögonen är fantastiska! Det tar bara bråkdelen av en sekund för dem att registrera allt detta. Samma sak är det med min kropp. Adrenalinet slår till av sig själv. Jag hör mig skrika ditt namn, samtidigt som jag med förvåning konstaterar hur lätt din kropp känns när jag lyfter dig ur snaran, friar dina luftvägar och lägger dig i sängen… Du säger ingenting, rör dig inte utan bara ligger där helt stilla men jag ser att du andas. Jag vet att din kropp lever… men lever du? Du vars förtvivlan är så stark att du ser döden som en vän. Du vars liv slagits sönder av det system jag trodde var ett av världens bästa på att skydda barn.

Hur var det nu det stod i avslaget? Att Socialstyrelsen i sin rapport slagit fast att skälen att ljuga om sin ålder är så starka att alla som uppger sig vara barn först måste betraktas som lögnare… andemeningen är i alla fall så. Samma rapport hävdar också att utseende, kroppslig mognad och psykosociala metoder saknar evidens oavsett vem som bedömer dem. Efter detta sammanfattas alla intyg och professionella titlar för dem som tagit ställning för din underårighet. Barnläkaren, socialtjänsten, lärarna, andra pedagoger, socionomerna, pastorn, psykolog och ytterligare läkare. Alla har de bedömt just detta; utseende, kroppslig mognad, beteende och psykosocial mognad. Migrationsverket skriver att om man skulle beakta dessa professioners kunskap så skulle det leda till subjektiv godtycklighet och rättosäkerhet för hela asylprocessen. Migrationsverket konstaterar att intygen ”ger ett visst stöd för din underårighet” men de når inte upp till beviskravet.

Det behövs mer bevis så du erbjuds en medicinsk åldersbedömning som du tackar ja till. Tackar ja till månader av ytterligare väntan när du knappt vet hur du ska dig igenom en dag till. Så kommer svaret. Du saknar anlag för visdomständer. Granatsplittret i din kropp kan orsaka inre blödningar om du genomgår magnetröntgen så det tillåts du inte.

Trodde du det skulle räknas till din fördel att du samarbetat och gjort allt i din makt för att styrka din ålder? Nej. Det spelar ingen roll att det är intygat på svensk ortopedmottagning att du har splitter i kroppen. Orsaken spelar ingen roll. Det finns ingen bedömning som kan bevisa det du säger. Och når du inte upp till beviskraven, vet inte Migrationsverket din ålder och då blir beslutsdatumet din av Migrationsverket registrerade 18-årsdag.

Att FN:s barnkonvention tydligt tar ställning för att man vid minsta tvivel huruvida ett barn är barn eller vuxen ska betraktas som ett barn gäller inte här. Grunden är istället att du ljuger tills motsatsen är bevisad.

Det är så många tankar som far genom mitt huvud, så mycket som händer. Du skär dig i förtvivlan över att inte lyckats ta ditt liv… ambulans färd… inlagd på BUP (jo, sjukvården tycker fortfarande du är för ung för vuxenavdelning).

Mamma kan du krama mig? Dina ord avbryter mina tankar och självklart kan jag jag ge en kram men jag vill ge så mycket mer. Mest av allt vill jag ge hopp – hopp om att mitt land återigen ska stå upp för de mest svaga och utsatta… hopp om att du inte återigen ska förlora den familj du på två år lärt dig älska… hopp om att du återigen ska kunna drömma om ett liv i trygghet

Det är så mycket jag vill säga, så mycket jag skulle vilja att vi svenskar förstod. Om hur det är att vara ung och tvingas lämna allt. Att fly helt ensam utan sin familj. Att ständigt plågas av mardrömmar från det som varit. Att inte kunna sova en hel natt på två år. Att efter två års väntan, just när man börjat rota sig och hoppas, förlora allt igen. Det är så mycket jag vill säga men jag kan bara viska ”pappa och jag älskar dig”. 

Författaren har valt att vara anonym