Han är här nu, som en av mina egna. Det var verkligen inte tänkt så, men kanske, kanske var det trots allt uträknat ända från den första dagen.

Där stod han, med huvudet nedböjd, skygg och tillbakadragen. En skadeskjuten fågel, ambivalent i sin anknytning, i uppenbart behov av både tygghet och värme.

”Jag är rädd för att sova” sa han i början. Jag sa att han kunde skicka ett meddelande om det blev för svårt, så kunde vi vara vakna ihop när det blev som värst. Ibland kom det, men oftast bet han ihop och inväntade morgonen.

”Jag känner mig bara lugn i kroppen när jag ser dig” sa han efter några månader. ”Varför är det så?” Åh, du lilla fina människa tänkte jag då. Måtte du aldrig mer behöva uppleva nåt ont som får dig att känna hoppet försvinna.

”Varför kommer inget datum för intervju?” sa han efter åtta månader. Jag hade inga svar, bara svammel om många som kommit och att det tids nog blir hans tur.

”Jag ska bli sjuksköterska. Och hjälpa andra” sa han efter ett halvår. ”Alltså sen, när jag har uppehållstillstånd”. Jag kände hans förväntan i min egen kropp. Jag önskade så att hans liv skulle få börja.

”Vill du vet vad svaret blev?” skrev han så till sist, 15 månader efter han först satt sin fot i Sverige. ”Nej. Nejnejnejnej! Och dom säger jag är 18 så jag får inte bo här mer, eller ha min god man kvar. Kan du komma till mig?”

Jag andades och försökte vara den vuxne. ”Ja. Jag kommer.”

På golvet i ett pojkrum, efter en timmes ångestgråt från maggropen, försökte vi sen plocka ihop de bitar som fanns kvar av ett ungt hjärta som brustit för många gånger redan.

Några månader i ett frivilligt familjehem under tiden för första överklagan, en stund på en vuxenförläggning under tiden för andra överklagan, några veckor på kompisars soffor under tiden för att VUT skulle hinna lämnas in. Och nu här. Ibland nån annanstans, men oftast här och då sover vi båda två lite, lite bättre om nätterna, invaggade i en skör trygghet, i väntan på VUT-svar i ännu ett vakuum. Kommer det gå den här gången?

”Dom får köpa sju biljetter” sa han lite skämtsamt för ett tag sen. Han menade en till sig själv och de andra sex till mig och vår familj ”Det går inte eller hur? Det är för farligt för er.”

”Jag bryr mig inte” sa han häromdagen med ett småflin, när vi småbråkade om hur dålig han är på att informera mig om olika saker. ”Inte jag heller” svarade jag och han skrattade. För vi båda vet att vi bryr oss. Jag bryr mig så mycket att jag håller på att gå sönder.

/Anonym