Jag når botten från och till. Vill ibland stanna där. Det hade varit så skönt. Att bara få ge upp. Här är jag. Ta mig då. Jag är besegrad.

I samma stund jag erkänner mig besegrad händer alltid något som får mig att ställa mig upp och skrika “ta mig då, kom då, försök besegra mig din jävel”. Jag vet inte vem det är jag riktar mig till. Världen, tror jag ibland.

Den här gången var motorn ett tre-årigt TUT och ett TUT till i ett annat land dit någon flytt efter Sverige.

Jag är så rädd hela tiden. Rädd för att förlora. Rädd för att mista. Rädd för det bräckliga.  Jag släpper aldrig fram rädslan, skulle jag göra det skulle jag nog inte klara det. Istället ligger rädslan där som ett slags latent tillstånd, ett tillstånd jag aktivt väljer att aldrig gå in i. Jag snuddar vid det ibland, när jag inte är tillräckligt uppmärksam.

En del människor är rädda för spindlar. Andra är rädda för döden. En del människor är rädda för förändring. En del människor är rädda för sjukdomar.

Jag är rädd för livet.
Jag är rädd för att jag inte längre tror på Sverige som rättsstat.
Jag är rädd för att jag ifrågasätter själva systemet.

Som medborgare i ett demokratiskt land finns nästan alltid ett slags grundövertygelse om att saker och ting går rätt till. Visst pågår orättvisor, visst händer det en massa skit men i grunden har jag alltid tyckt att det land jag växt upp i och levt hela mitt liv i är rätt okej.

I början tyckte jag att man gjorde fel. Migrationsverket och regeringen gjorde fel. Det gjorde ont och var plågsamt men min bild av systemet var ändå relativt intakt.

Sakta men säkert började min tilltro till medmänniskor – oavsett position i samhället – att luckras upp.
Aldrig tidigare har jag stött på orättvisa och omänsklig behandling i den omfattning jag bevittnat och bevittnar.

Min världsordning har krackelerat. Ingenting är som jag trodde att det var. Min världsbild har fundamentalt förändrats. Och det skrämmer mig. Det finns inte längre några ramar, inte längre några givna normer. Jag har inte längre något att förhålla mig till. Det som en gång var fel är nu rätt, det som en gång var rätt är nu fel. Alla tidigare satta gränser är för alltid förlorade.
Och det får mig att ifrågasätta den jag en gång var. Har jag varit lurad, hur har jag kunnat leva mitt liv och vara så aningslös? De regler och de normer jag tidigare förhållit mig till, hur kunde jag så okritiskt köpa dem?

Ingenting är längre intakt. Ingenting är längre pålitligt. Ingenting är stadigvarande. Inga samhälleliga grundvalar existerar längre för mig.

Det osynliga samhällskontrakt som skrevs så fort jag kom till världen är för alltid nedsmutsat.

Rivet, trampat på, ihopknycklat.

Jag skriver ett nytt.  Det är i konstant förändring. Jag skriver ett nytt där jag är stormen.

Där tilltron till staten bara existerar när den går på samma linje som jag, där rättvisa och medmänsklighet tillåts att regera. Där samhälleliga ramar och normer behandlas som den fiction de de facto är.

Jag har gett upp, det har jag. Men jag har bara gett upp det som en gång var.