Parallella verkligheter. Jag går sönder av parallella verkligheter.

Nu fick även vi, jag, boende i Sverige känna på skräcken, den där obehagliga, odefinierbara skräcken när något kommer och attackerar, när någon som vi inte vet vem det är mejar ner oskyldiga människor på öppen gata och jag skakar av chocken och rädslan för jag förstår att det som precis hänt hände några av alla dom förbipasserande som bara råkade gå förbi, som bara råkade stå och titta i skyltfönstret, som bara råkade, med lurar i öronen, vända sig åt fel håll. Och jag faller handlöst när jag inser att dottern, min dotter, befann sig bara några meter under händelsernas centrum, i tunnelbanan endast två rulltrappor bort, och att hon lyckades fly med andan i halsen och den kollektiva paniken bort från perrongen och jag fryser när det sjunker in att ingen ytterligare attack hände på vägen ut från centralstationen men att det hade kunnat det och att det inte heller hände något när hon gick och gick i sällskap av andra hela vägen till Hornstull förbi Stadshuset, längs Norrmälarstrand, över Västerbron, men att det hade kunnat det. Och återigen får jag det bekräftat som jag tänkt så många gånger förut. Att det är omöjligt för en annan människa att förstå hur det känns att vara med om en kris, en katastrof, om man inte själv varit med om den, om man inte själv är drabbad. Känslan av otrygghet och rädsla är nästan omöjligt att förstå när man själv befinner sig på säker mark. Känslan av att hålla på att drunkna är nästan omöjligt att leva sig in i sittandes i solen på torra land. Känslan av att förlora sitt barn är nästan helt omöjlig att begripa för någon som kämpar på, som lämnar på dagis och går till jobbet, som vanligt. Empati räcker långt men inte hela vägen. Nu förstår jag det – igen.

Och så liksom rycker jag till och genom mina nya vänners ögon står jag plötsligt på Kabuls gator och jag vet inte var jag ska bo, jag tittar över axeln ideligen för jag vet att något kan hända om jag inte är vaksam, och jag lyckas till slut med mina sista pengar hyra ett rum, det är kallt och jag värmer mig i lågan av en gasolbrännare som står i mitten av rummet och så hör jag smällen. Det dånar i öronen och jag springer till fönstret och ser röken som väller fram runt hörnet av byggnaden och det lukta bensin och bränt gummi och det hörs skrik och jag vet att det skett ännu en attack men att jag klarat mig, den här gången, och jag kurar ihop mig med filten i hörnet och skickar ett kort sms till min svenska mamma i Örgryte och säger att jag är ok men att jag också är rädd för nästa attack som jag vet med stor sannolikhet kommer att komma. Och jag säger att dåliga män har pratat med mig på gatan. De vet var jag bor. De vill ge mig pengar om jag krigar. Och rädslan lägger sig på huden och sipprar in i porerna och börja gnaga sig in i skelettet. Och jag vet att jag inte kan vakna för att det inte är någon mardröm, det är verkligheten.

Och sen återigen i Stockholm. Stefan Lövén, landsfadern och något om att DOM inte ska få vinna och jag undrar vem DOM är och vad är det dom ska VINNA, och någon pratar om demokratin, att attacken är ett slag mot det öppna samhället och demokratin och så minns jag samtalet igår på telefon med en av mina nya vänner i Sverige. Han säger att han inte kan sova, att han som älskar skolan inte kan plugga och lära sig nya saker längre, att han hela tiden tänker på sin syster med tre små barn och en cancersjuk man som precis fått avslag på sin asylsökande och att han vet att han själv är på tur och att han nu bara väntar och väntar på beskedet. Och så kommer den där obehagliga, odefinierbara skräcken igen, den lägger sig på huden, den äter sig in i porerna och gnager på skelettet, för snart kommer nästa attack men man vet inte när och man vet inte om man kommer klara sig, och man vet inte om man är en av alla dom som råkade få fel advokat, som råkade komma från fel provins, eller som av stressen och rädslan missade att säga de där livsavgörande orden, och man vet inte vem som ligger bakom eftersom det sker i den demokratiska statens namn där hemskheter kan genomföras bara man hänvisar till en regel, ett datum, en ålder. En regel, ett datum, en ålder som någon bestämt och som några andra i ett visst rum har röstat om, några som befann sig på säker mark, sittandes i solen på torra land, några som kämpar på, som lämnar på dagis och går till jobbet, som vanligt.

Parallella verkligheter. Jag går sönder av parallella verkligheter.
Skrivet en sömnlös natt 8 april efter vansinnesdådet i Stockholm.

Aminah Al Fakir Bergman