Jag heter Mustafa, jag kommer från Afghanistan. Jag har gått fem år i skola i Afghanistan.

Det har pågått ett krig där sedan innan jag blev född, jag vet inte varför, eller hur det började, men saker som hände där blev jag vittne till. Jag har sett hemskt otäcka saker, i Afghanistan förlorade jag mina föräldrar. Då kände jag att jag inte tyckte om något, tyckte inte om livet. Jag var rädd, jag hatade och jag tänkte på mina föräldrar. Jag blev osäker i ett krångligt land där allt är ovisst och oklart. Var och en av folket är motståndare till varandra. Det finns orättvisa, mord, kidnappning, halshuggning, självmordsbombare. Regions-, Ras-, och könsdiskriminering som man blir alldeles sjuk av. Vem som helst av er skulle göra samma sak, fly, istället för att bo kvar.

Många säger att om man är ledsen är det bättre att berätta.

I dag ska jag dela med er, snälla och fina Sverige.

Ödet var inte snällt mot mig och det är svårt att glömma det som har hänt. Det är svårt att förlora sina föräldrar när man behöver dem. Det är svårt när ditt liv är som ett hasardspel för andra. Det är svårt att leva när man förlorat allt hopp. Det är svårt, för du kan inte vara glad. Det är svårt när du inte känner någon frid. Det är svårt när mitt land önskar mig och mitt folk döda, för att de själva ska komma till paradiset.

Det svårt när någon i Sverige ser dig som en som kommer från tredje världen.

Men i Sverige är allt lyckligt och bra, det finns demokrati, snälla människor, fördomsfrihet och fungerande system. Med bra utbildning fungerar samhället fint. Jag har lärt mig mycket. Jag har lärt mig om mänskliga rättigheter i skolan.

Ni som står här, ni sätter värde på ert samhälle och allas människovärde. Alla är schysta mot varandra, alla samarbetar och jobbar hårt och hjälper varandra jättegärna. I det här samhället har alla respekt för varandras val eller individuella personligheter. Här jobbar alla tillsammans för en bättre värld. Man lär sig jättemycket saker här.

Här i Sverige kände jag hopp efter flera års besvikelser. Jag kände hopp igen! Jag har lärt känna människor som ger mig kärlek och vänskap, så jag känner mig inte ensam. Jag har vänner som hjälper mig förstå den här krångliga världen. Jag kan lita på dem. Och djup i mitt hjärta älskar jag dem. Mina vänner får mig att tänka på fina värden i mitt liv.

Till sist vill jag säga, ni måste förstå hur det ser ut i Afghanistan just nu!

Låt oss stanna i lugn och ro!

Tack så hemskt mycket!