Tidigare lyssnade myndigheter, socialtjänsten, sjukvården och Migrationsverket på mitt omdöme som kurator gällande den observation och det intryck som jag har haft av en klient/patient.
Bedömningen av mina ord har nu urholkats.
Jag skriver intyg, dessa tas emot, men jag är tveksam till att de läses? Det är mer sällan jag får återkoppling och respons och jag har numera vant mig vid att alla dessa intyg jag formulerar inte tas på allvar.
Vad gör detta med min tillit till övriga instanser?
Detta är en av konsekvenserna när ansvaret skjuts åt någon annan. Dvs det är sällan jag möter en myndighetsperson idag som säger sig äga ansvaret. Detta alltifrån från högsta instans: Migrationsverket kontra regeringen eller vården kontra socialtjänsten.
Men jag kommer inte att tystna.
Tidigare kallades jag professionell.
Nu nedvärderar mediaströmmen mitt genuina engagemang. Smutskastar det.
Jag kallas numera batikhäxa och misstänks ha bakomliggande orsaker kring mitt engagemang för de ensamkommande.
Ändå fortsätter jag.
Men bakom fasaden står jag chockad, sorgsen och med insikten om att svenskarna har semester, men jag kan inte glädjas åt grilldoften denna sommar.
Mina vänner är med mig o de som inte berörs av ungdomarnas historier, ja de har jag lämnat. På ett sätt har livet blivit varmare då jag numera har människor med varma hjärtan runt mig.
På ett sätt har det blivit väldigt kallt, och jag inser att det krävs en del att vända denna skuta.
Min båt är inte tom.
Den är full av ungdomar och vi som engagerar oss.
Jag har inte slutat lyssna på dig.
Jag tror på dig.
Jag ser hur du sliter och kämpar för denna ungdomen och denna.

Vi behöver fler båtar nu! Än hellre önskar jag att vi snart kan uttrycka att: ”nu har vi nått land”.

Julia Wollin, #VSIU