Och jag minns en tid då det inte var normalt att ha en arbetssituation som den jag haft de senaste åren. Då jag gick till jobbet och gjorde mitt och sen gick hem. En tid då sorg och saknad inte var så prevalent. En tid då jag inte ens reflekterade över om jag skulle få träffa eleven nästa dag. En tid då elevernas största bekymmer var om de skulle få en moped i födelsedagspresent, eller huruvida NN var kär i NN eller inte. En tid då jag var lärare och sen var det inte mer med det.

Ibland tänker jag att jag inte vet om jag kan fortsätta som lärare efter det här. Ibland tänker jag att det är det här som är min lärargärning och att jag borde sluta sen. Jag kan aldrig bli bättre än såhär. Jag har lärt mig att parera roller som en mästare. I klassrummet är jag lärare men utanför klassrummet är jag precis allt annat man kan vara. Och en del tror, att det inte går att kombinera rollerna. Att det måste vara svårt att vara lärare och samtidigt stötta sina elever. Och jag vet inte vad jag ska svara dem, för det är så självklart för mig att relationer är prio för skolframgång.

Allt en elev behöver är någon som tror på hen. Som benhårt vägrar alla “jag kan inte”.
Genom att känna en elev som person är det så mycket lättare att få en elev att faktiskt tro på att det går. Jag kan dig – och jag vet att du kan.

Det finns de som tror att den personliga relationen är skadlig. Att den på något sätt stör skolgången, att den tar över. Och visst finns det säkert lärare som inte kan parera rollerna, som inte kan utnyttja den personliga relationen som medel för inlärning. Som låter den personliga relationen överskugga lärarrollen. Och jag förstår dem. Att arbeta med nyanlända elever är inte för alla. Och alla är inte lärare på samma sätt. Alla tror inte på personliga relationer som nyckeln till kunskap. Men det är MITT medel, och jag har upptäckt att det fungerar ypperligt med de här eleverna.

Men jag tvivlar på om jag fortsätter efter det här. Den utmaning som varit i detta kommer inte komma igen. Den utmaning som är min vardag kommer aldrig att trumfas. Och jag gillar utmaningar.

Jag har tidigare skrivit om att det alltid kommer ett efter. Om skräcken för efter. Om längtan efter efter. Om vad efter innebär för mig som människa. Efter för mig som lärare är en blind fläck. Jag kan inte se mig själv i min yrkesroll efter efter. Jag har ingen som helst jävla aning om vem jag är som lärare efter efter. Och mitt yrke har alltid varit mitt kall, hur fånigt det än låter. Jag växte upp med föräldrar som lärare. Mina systrar är lärare, min svåger är lärare. Det är det vi gör, det vi är bra på. Jag skulle aldrig bli lärare, sa jag. Aldrig. Tills jag en dag förstod att det var det enda jag kunde tänka mig att göra med mitt liv. Jag måste bli lärare.

Så jag blev lärare.

Det är det enda jag är riktigt bra på, det enda som slår igång alla motorer i mig. Jag har ADHD och en stor del av ADHD är uthålligheten. Den är ofta låg, startsträckorna går knappt att överse. Jag kan lämna disk i veckor, det är ju så tråkigt att diska. Den enda gången min ADHD är en superkraft är när jag arbetar. Jag älskar mitt jobb.

Men efter efter vet jag inte om jag kan fortsätta. Jag vet inte hur jag fortsätter. Vet inte hur man stoppar undan det här i ett fack, vad facket ens ska heta. Vet inte hur det här blir förfluten tid. Vet inte vem jag är efter efter och om jag ens vill existera som lärare i efter.

Jag tänker sällan på mig själv i det som är nu. Men den här tanken har nu smugit sig på. Vem jag är som lärare efter efter.

Och jag har inget svar.