Vissa dagar är jag tröttare än andra. Vissa dagar känner jag att jag kan erövra världen.

Jag grät mycket mer förr i tiden. Med förr i tiden menar jag för ett år sen. Tiden har blivit så märklig. När man lever dag för dag, ibland timme för timme blir det tydligen så.

Men jag grät mycket mer. Jag brukade cykla hem från jobbet och gråta. Jag grät på toaletten på jobbet, jag grät framför kollegor. Jag är ingen storgråtare egentligen. Men det fanns så mycket att gråta över.

Jag grät när jag sa hejdå till min stora Amir. Det var i maj. Sedan dess har jag inte gråtit. Det skrämmer mig. Jag har hundra saker att gråta över, hundra par ögon fyllda med sorg och desperation att möta, hundra livshistorier att begrunda.
Jag vet inte när det blev normalt att prata med en ung människa om hur det gick till när pappa sköts. När mamma våldtogs. När den unga människan gömde sig i skogen i flera dagar, utan mat och vatten. När den unga människan såg vänner dö under tåg. När den unga människan åkte i gummibåt mitt ute på havet och luften började gå ur båten och han höll upp ett spädbarn i sina händer för att det inte skulle få vatten på sig samtidigt som mamman skrek av skräck. När den unga människan är så van vid att få stryk att han inte tittar människor i ögonen längre av skräck för att göra den andra arg. När den unga människan måste sitta nära dörren för att han ska kunna gå ut när känslan av att vara instängd gör sig påmind och han inte längre kan tränga undan minnen av poliser som slår honom för att han befunnit i ett land han inte kommer ifrån. När den unga människan berättar om hur ont det gör i hans händer när han skriver, för att han arbetat så hårt sedan han kunde gå att hans händer deformerats. När den unga människan berättar att han inte vet var familjen är, när han inte vet om de lever. När den unga människan berättar om skräcken för att bli hittad av sin familj eftersom hon flytt tvångsgifte. När den unga människan tittar mig i ögonen och säger att han är helt ensam.

Jag vet inte när det blev normalt för mig. När det började att bara göra ont i hjärtat av att höra. Jag vet inte när det blev naturligt att gå från det till att koka kaffe, tanka bilen, åka på semester och sola och sträcktitta på Orange is the new black.

Överlevnadsinstikt, kanske är det det. Eller så har jag blivit hårdhudad. Jag vet inte vilket. Det spelar egentligen ingen roll, det är ett tillstånd som alla andra.

Kanske började det med att jag började leva dag för dag. Jag trodde att jag gjorde det innan. Jag hade ingen aning då vad det verkligen innebar. Dagen har fått så många timmar. Dagen har blivit så vansinnigt lång. Tiden har blivit…längre. Kriserna betas av och sedan fortsätter vi som vanligt, till nästa kris. Så fortsätter vi så.

Ibland tror jag att jag, om jag grät inte skulle kunna sluta. Det kan inte ha försvunnit, sorgen och rädslan. Den är lika närvarande som alltid. Den måste vara där, gråten. Men kanske har jag gömt undan den för att det helt enkelt tar för mycket tid. Jag hinner inte gråta. Jag har förflyttat mina gränser för vad som är så vidrigt och sorgligt att jag inte står ut. Jag är varmare än någonsin men samtidigt kall.

Jag har alltid varit handlingskraftig. Jag avskyr att prata om att göra något. Jag är pragmatisk. Jag pratar gärna så sett, men inte om det inte leder till något. Kanske är det det som gör sig påmint. Det spelar ingen roll hur många tårar jag fäller, det hjälper inte. Men det skrämmer mig att jag inte längre reagerar kraftigt på saker jag fått höra. Inte så att jag blivit blasé. Men det tar inte upp min tid som det en gång gjorde.

Jag gör. Punkt.

Jag saknar tiden då jag blev ledsen över sakernas tillstånd.

Jag saknar tiden då jag inte kände till så många historier och så många livsöden att varje ny berättelse skakade mig i grunden. Ingenting skakar mig längre i grunden. Ingenting gör mig längre handlingsförlamad. Ingenting riskerar att få mig ur spel. Det är som om jag förlorat en slags mental oskuld.  Saknaden är mångbottnad. För egentligen saknar jag inte att bli skakad i grunden, jag trodde bara inte att jag någonsin skulle komma till den här punkten.

Jag gråter inte längre.

Jag bevittnar vår tids stora skam. Jag bevittnar något som kommer att stå i historieböcker.

 

Och jag står jävligt stadigt på marken.