På stranden låg ett dött barn.
Barnet fångades på bild och bilden spreds på löpsedlar över hela världen. Bilden på det döda barnet tog sig in i våra svenska hjärtan och rörde vid vår folksjäl. Silvertrådar började spinnas – silvertrådar av ett samhälle byggt på omsorg, värme och medmänsklighet. En folkrörelse tog form och när flyktingarna steg av tåget fanns silvernätet på perrongerna och delade ut vatten, mat och filtar. Sveriges stadsminister sa; ”Öppna era hjärtan!”

Vi ville vara med, jag och min man. Vi ville vara en del av det silvernät som bygger civilkurage, engagemang och hopp om det goda samhället för våra barn. Vi hoppades vårt eget lilla barn skulle växa upp med föräldrar som i praktisk handling visar vad människovärde och mänskliga rättigheter handlar om.

Vi hade överflöd – plats, trygghet och kärlek. Vi lyssnade till samhällets behov och vi svarade på vår kommuns desperata rop efter familjehem. Nöden var stor men silvernätet var starkt. Vi fick verkligen 100% stöd i vårt uppdrag. Socialsekreterare, familjehemssekreterare, psykolog, överläkare, sjuksköterskor, godman, kontaktperson, sjukgymnaster och vi kände att hela det professionella samhället slöt upp omkring oss.

Vi förstod tidigt att uppdraget var mycket svårt – en femtonåring så i grunden söndertrasad att han i perioder låg i fosterställning utan att ta emot mat och vätska i flera dygn. En tonåring vars späda kropp föll ihop i kramper av mardrömmarna inom honom. Behovet av närvaro, närhet och kärlek var enormt.

Vi litade på samhället och vi vävde våra liv i silvernätet. Vi vävde in våra barn, våra föräldrar, vår släkt och våra vänner i silvertrådar. Alla kom vi älska det barn som under åren blev en självklar del av vår familj. Det var tungt att knytas samman med någon som så i grunden fått sitt liv och hjärta söndertrasat. Men vi såg silvertrådarna och de bar oss.

Vi hörde rykten om åldersuppskrivningar, rättsosäkerhet och bristande stöd men vi visste att det var fel. Vi var stolta över vårt land och hade en mur av stödinsatser runt oss som bevisade motsatsen.

Alla hjälptes åt och första intervjun närmade sig. Kontakten med Migrationsverket var god och rekommendationer från en specialiserad barnhandläggare på myndigheten följdes till punkt och pricka. Överläkaren, psykolog och psykiatrisjuksköterska skrev ett traumaintyg med diagnos etc. Beskrev tydligt symptomen för PTSD och att hans berättelse på grund av diagnosen riskerade att uppfattas som osammanhängande och ofullständig. Intyget tillstyrkte även behovet av mig som stödperson.

Jag var där, jag såg med egna ögon och hörde själv handläggarens ord. Traumaintyg? Nej, det hade han inte läst men visst, när han dubbelkollat pappershögen i sin hand så fanns det där. Handläggaren ögnade snabbt igenom det och ja jag tilläts vara med. Så jag fick komma in i rummet och höra frågan om praktikanten också fick vara med (hur skulle han våga säga nej?). Jag fäste tidigt ögonen i mitt knä för att slippa se det som nu utspelade sig framför mitt ansikte. Jag skulle velat bryta samtalet för att få ge handläggaren en grundläggande traumautbildning men vågade inte – tänk om det skulle vändas emot honom…

Där och då kunde jag inte blunda för hålet i silvernätet, det revs sönder framför mina ögon. Det skulle bli för långt om jag nu skulle redogöra för allt jag upplevt sedan dess… En svensk myndighet bestämmer att avsaknad av anlag för visdomständer och granatsplitter i kroppen som leder till förbud av magnetröntgen av lårben innebär att man är vuxen. Ett flersidigt barnläkarintyg, detaljerade intyg från socialtjänsten, lärare och 10-talet andra ger ”visst men inte tillräckligt stöd för underårighet” skriver Migrationsverket och skriver upp åldern med en enda underskrift, samma underskrift som också undertecknar avslaget.

Vi spann silvernätet med våra liv – med våra barns, föräldrars, släkt och vänners liv. Vi hörsammade samhällets rop på hjälp men nu vill ingen lyssna på vår förtvivlan när våra hjärtan brister. Sverige vill skicka ett svårt traumatiserat barn utan nätverk till Afghanistan. Ett barn som förvaltningsrätten i sin förbedömning ger fortsatt rätt till familjehem genom socialtjänsten på grund av hans omfattande stödbehov.

Våra yngre barn är fyra och ett år gamla och de har inga minnen utan storebror. Hur ska vi orka bära vår och deras sorg? Hur ska vi förklara samhällets svek mot den storebror vi älskar över allt?