Den nionde oktober 2016 hittade jag VSIU. Tacksam. Redan då trött.

Det har gått ett år. Eller. Det har gått två år. Ett år i ensamhet. Ett år tillsammans.

Lagom till ettårsdagen får jag veta att någon jag älskar fått sitt andra avslag.

Lagom till ettårsdagen slits hans hjärta itu och så också mitt.

Slits itu. Ut ur min kropp.

Lagom till ettårsdagen har vi ordet ”trampa” i ordläxa.

Lagom till ettårsdagen slits mitt hjärta ut ur min kropp, lämnas där på marken att trampas på, spottas på och smutsas ner.

Igen. Så många gånger.

Jag hyser en hemlig längtan att få gå sönder. Gå under. Det är så oerhört tröttsamt att inte få känna.

Under det här året har jag gått från att gråta varje dag till att inte gråta alls. Jag har gått från att naturligt närma mig mina tankar till att konstant motarbeta dem. Ignorera dem. Gömma dem allra längst bak. Aldrig plocka fram dem. Jag har byggt metertjocka murar, högre än träden i min skog. Inga tankar kommer över dem.
Under det här året har jag börjat andas ytligt. Jag vågar inte andas djupt. Om jag andas djupt tappar jag kontrollen över trycket inifrån.

Jag känner nu, att tankarna ligger väldigt nära, att det börjar bli trångt. Att jag inte längre är säker på hur länge murarna håller. De ligger strax bakom mitt pannben. Pockar på.

Tänk mig, säger de. Vi behöver tänkas. Vi behöver komma ut.

Men jag vägrar. Jag motarbetar. Jag kör bulldozer in i dem, ser hur de krossas under mig. Vet att det tar ett tag för dem att återfå sin vanliga skepnad. Vet att varje gång jag gör det ges jag en tidsfrist. Krossade och splittrade tankar tar tid för att återsamlas, speciellt när man gör sitt yttersta för att störa dem.

Mitt hjärta har gått itu så många gånger de senaste åren att jag tappat räkningen. Men det går lättare idag. Idag när jag inte reflekterar över det, när det har blivit normalt.

När sorgen blivit normal. När hopplösheten blivit normal. När smärtan blivit normal.

När allt det som borde vara temporärt blivit vardag. En evighet.

När sorg, hopplöshet och smärta blivit vardag och inte längre känns som det en gång gjorde.

Det är då man borde ta ett steg tillbaka. Skita i allt det här. Värna om sig själv.

Som om det någonsin skulle hända.

Det har gått ett år sedan jag blev ett vi.

Jag har aldrig känt mig ensammare.

Trots stöd. Trots människor. Trots gemenskap. Trots alla dessa fantastiska eldsjälar som finns där ute.

Trots detta är det jag ensam som kämpar emot, försöker förstärka murarna ytterligare. I mitt huvud finns bara jag. I timmarna när jag ligger vaken på morgonen är det bara jag. I skogen på promenad är det bara jag. Och det är då sprickorna bildas. Jag kämpar febrilt för att täta dem under dagarna.

Lagom till ettårsdagen har någon jag älskar fått sitt andra avslag.

Jag är trött.

Jag vill bara få gå sönder.