Jag städade bland böckerna igår. Böckerna de haft i sina händer, där de plitat ner sina namn. Svarat på frågorna de hittat svaren på i textboken. Jag kan inte slänga dem. Jag har lagt dem längst ner i lådan i skrivbordet. Det står *******. Han åkte. Den första. Han kom till mig och sa att han inte orkade mer. Ingenstans att bo. Hade jurist som skulle skriva ett VUT men så missade han återvändandesamtal efter återvändandesamtal. Och jag minns sista gången jag träffade honom. Minns var vi stod och minns hur han såg ut. Han var arg. Inte på mig. Inte på N som också var med oss. Arg på…allt. Jag sa att han måste gå på det här samtalet nu, att jag ringt Mig och sagt att det blivit ett missförstånd och att han skulle komma den dagen. Jag sa, du måste samarbeta så att de inte sätter dig i förvar. Jag ska samarbeta, sa han. Men han var arg. Trött.

Och så åkte han. Och varje dag sedan dess har jag tänkt på honom. Den första som åkte. Han och jag hade knappt pratat innan, han var en elev på skolan men han gick inte i min klass och han var ofta borta från skolan. Men innan han åkte träffades vi ofta. Han fick sina papper från Iran för sent. De fanns, de papper som sa hur gammal han var. Men de kom inte i tid. Han, som så många andra, hade inte fått veta eller förstått hur viktigt papper är, hur viktigt det är med text på papper – att det kan avgöra huruvida man får stanna i Sverige eller inte.

Han hade varit i Sverige i nästan två år när han åkte.

Och jag hade ingen kontakt med honom på många månader. Han svarade inte mig. Men jag tänkte på honom, varje dag. Undrade var han var. Vad han gjorde. Om han var ensam. Hur han mådde. Om han hade någonstans att sova, om han hade något att äta. Om han hade en person.

Så skrev han plötsligt, för en månad sedan. Berättade var han var. Och jag kände ren lycka. Och saknad. Hur man kan sakna någon som egentligen bara gjort ett gästspel i ens liv är märkligt. Men på något sätt har han blivit den. Den som var först. Den som fick mig att inse allvaret. Inte så att jag inte förstått allvaret innan. Men utvisningar och flykt till andra länder hade ditintills varit något som skulle ske längre fram. Jag visste att det fanns, jag visste att det skulle ske, men det hade inte skett. Han blev den.

Jag minns varenda jävla detalj i hans ansikte.

Jag minns vilka kläder han hade sista gången jag såg honom.

Jag minns färgen på hans skor.

Jag minns hur små hans fötter var i förhållande till hans längd.

Sen gick det på löpande band och inom loppet av två veckor försvann tre av mina elever. Gick upp i rök. Här hade de suttit i mitt klassrum, rört vid dörrhandtagen, skrivit på tavlan, andats samma luft som jag, i många många månader. För att sedan en dag inte finnas mer. Aldrig sitta på den där stolen. Aldrig röra vid dörrhandtagen. Aldrig skriva på tavlan. Aldrig andas samma luft som jag.

Aldrig möta min blick igen. Aldrig röra vid mig igen.
Aldrig kämpa med verb, substantiv och normer i samhället de tyckte var märkliga.

Jag saknar dem. De som lämnat.

Jag har bilder på dem. Jag tog dem för att jag visste att det var lånad tid. Men jag tittar aldrig på dem. Jag minns deras ansikten. Minns hur deras ansikten förändrades beroende på vilket humör de var på. Minns deras röster. Kanske behöver jag bilder om några år. Men inte nu.

Och jag tänker att nästa år ska vi bila till **** för att träffa en del av dem. Röra vid dem. Höra deras röster. Dricka té. Äta naan. Träna dari.

För de finns kvar.
Inte bara i mina tankar och i mitt hjärta.
De lever.
De finns.
De har sängar.
De har mat.

De finns.