Tårarna som startade en folkrörelse

Rörelsen #vistårinteut har på några månader blivit en stark röst som försvarar de ensamkommande barnens rättigheter i Sverige. De var nominerade till årets avslöjare på Faktumgalan i februari. Helena Lindroos arbetar på ett hvb-hem i Göteborg och är en av grundarna. ”Aldrig tidigare har jag varit en människa som driver sådant här”, säger hon.

Helena Lindroos röst darrar när hon berättar. Det har gått några månader sedan hon tog initiativ till rörelsen Vi står inte ut, men fortfarande är känslorna starka. Konsekvenserna av svensk asylpolitik och Migrationsverkets hantering av de ensamkommande barnens asylansökningar har blivit personligt på ett sätt som Helena Lindroos inte hade kunnat föreställa sig.

För drygt två år sedan började hon arbeta på ett boende för ensamkommande ungdomar som drivs av Göteborgs räddningsmission – en frivilligorganisation som arbetar med socialt utsatta människor. Helena Lindroos är socialhandledare och hade tidigare arbetat på boenden för män med missbruk och psykiska besvär.

– Att arbeta med ensamkommande ungdomar var något nytt. Det är människor med kraft, drömmar och en vilja att gör saker, men som också bär på väldigt mycket svårt.

Hon kände beundran för ungdomarna hon mötte i sitt arbete.

– Jag frågade mig hur de kunde vara så fulla av framtidstro. Det jag såg stämde inte med bilden som fanns i media. Glappet blir så stort mellan medias bild av ensamkommande ungdomar och min egen.

Kände bara sorg

Så kom hösten 2015 och flyktingvågen. Tal om att öppna hjärtan blev så småningom stängda gränser och tillfälliga asyllagar.

– När Sveriges stängde gränserna kände jag bara sorg. Men jag tänkte ändå att vi skulle ta hand om dem som var här. Jag tog en dag i taget.

Men den politiska vändningen slog hårt mot ungdomarna på hvb-hemmet. Bara några månader tidigare hade de haft besök av kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke.

– Hon stod då i vårt vardagsrum och sa till ungdomarna: ”Jag är stark och strider för er.” Men hon var en av dem som röstade igenom den nya lagen, säger Helena Lindroos.

På ett personalmöte ställdes allt på sin spets när personalen fick information om de tillfälliga asyllagarna.

– Det blev en chock för mig när jag insåg att det blir svårt för dem som redan är här att stanna. Det kändes som om någon släckte lampan. Jag tänkte att det här är inte sant.

Mot slutet av mötet berättade en av kollegorna att Migrationsverket höll på att bygga ut förvaret i Kållered, eftersom fler skulle utvisas framöver.

– Jag började storgråta där och då. Det här händer inte på riktigt, tänkte jag. Det är som en mardröm. I bilen hem grät jag också. Det var som om mörkret håller på att krypa in i vårt samhälle från alla håll. Det går jag inte med på.

Samma dag gick Helena Lindroos in på Facebook och hittade ett inlägg av läraren Sara Edvardson Ehrnborg om de ensamkommande barn som flytt till Sverige. Texten slutar med orden:

”Och nu kan jag säga att varken socialsekreterare, socionomer, psykologer, kuratorer, skolsköterskor, pedagoger, samordnare, gode män, rektorer, rektorernas chefer, personal på boenden och övriga som varje dag tittar in i den panikslagna blicken hos en ensamkommande ungdom som fått avslag, fått sin ålder uppskriven, ska bli satt i förvar och får veta att hans liv är förött kommer att stå ut. Vi kommer inte att stå ut.”

“Glappet blir så stort mellan medias bild av ensamkommande ungdomar och min egen.”

Växte snabbt i antal

När Helena Lindroos berättar om den dagen blandas hennes ord med tårar, fler tårar.

– När jag läste det klack något till i mig. Jag tänkte: Det är inte bara jag som gråter i bilen på väg hem. Det är inte bara jag som känner att det som händer nu är fel. Tänk om vi kunde hitta varandra, alla vi från olika yrkesgrupper som är nära de här ungdomarna. Kanske kan vi tillsammans göra oss hörda.

Hon tog kontakt med Sara Edvardson Ehrnborg som är legitimerad gymnasielärare och samordnare för nyanlända barn och ungdomar i skolan. De föreställde sig att de kunde samla några hundra personer som jobbar med ensamkommande i en Facebook-grupp.

– På en månad var vi flera tusen i Vi står inte ut-gruppen. Jag kan fortfarande inte förstå det. Aldrig tidigare har jag varit en människa som driver sådant här, har inte engagerat mig politiskt eller varit aktivist.

Helena Lindroos är socialhandledare och började för drygt två år sedan arbeta på ett boende för ensamkommande ungdomar som drivs av Göteborgs räddningsmission. Privat

Akut situation

Ytterligare två personer var med och grundade rörelsen: Kinna Skoglund, socionom och frivilligt familjehem, samt Sissel Larberg, socionom och verksamhetschef för hvb-hem för ensamkommande. I dag är kärnan i rörelsen #vistårinteut en sluten Facebookgrupp för personer som arbetar direkt med ensamkommande barn och ungdomar. Den består i nuläget av cirka 8 300 medlemmar. Rörelsens Facebooksida utåt har fått namnet ”Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa” och har över 42 000 gillare.

Rörelsens medlemmar har på nära håll sett hur barn och ungdomar påverkas av asylprocessen och bemötandet från svenska myndigheter. Många tonåringar har fått sin ålder ändrad för att de inte kan bevisa när de är födda, och förvandlas över en natt till vuxna av Migrationsverkets handläggare. Det gör inte bara att de betraktas som vuxna i asylprocessen, utan medför inte sällan att de förlorar sin gode man och sitt boende. Barn som har bott på hvb-boenden eller i familjehem flyttas hastigt till asylboenden långt borta.

Bilda opinion

Särskilt akut har situationen blivit för afghanska ungdomar, efter att Sverige skrev ett avtal med Afghanistans regering om att ta emot tvångsutvisade personer från Sverige. Flera yrkesgrupper har larmat om att ungdomarna mår väldigt dåligt. Självmord och självmordsförsök förekommer. I december 2016 lyfte ett plan med 13 utvisade personer med destination Kabul. In i det sista kämpade personer från Vi står inte ut för att stoppa utvisningarna, och ordnade en ljusvaka utanför förvaret där de utvisade tillbringade sin sista tid i Sverige.

Ljusvakan är en av många aktioner som vuxit fram ur rörelsen #vistårinteut, med målet att bilda opinion och på sikt förbättra situationen för ensamkommande barn och ungdomar. En av de första aktionerna var en film som spelades in och spreds i sociala medier, där fyra ungdomar berättar om hur det är att komma ensam till Sverige. Rörelsens företrädare runtom i landet har skrivit närmare 100 remissvar på lagförslag om åldersbedömning i asylprocessen och i februari arrangerades en konferens i Stockholm.

Rörelsen #vistårinteut arrangerade sedan en fem dagar lång manifestation utanför Socialdemokraternas s-kongress 8-12 april. Man samlades utanför Svenska mässan och varje dag bestod av olika teman, Ungdomarnas dag, Professionens dag och Civilsamhällets dag för att ta några exempel. Samtidigt som manifestationerna pågick utanför deltog rörelsen både som åhörare och utställare inne på kongressen.

Ur rörelsen har även ett antal upprop och en namninsamling växt fram och i november överlämnades 11 046 underskrifter till statsminister Stefan Löfven i Göteborg. Det var Helena Lindroos som lämnade över luntan med namn. Samtidigt berättade hon om de ungdomar hon arbetar med.

– Jag upplevde att Stefan Löfven mötte mig som en människa, och sedan svarade som en politiker. Det fanns ändå en öppenhet att lyssna. Han blev till och med tårögd.

Vi står inte ut arbetar för att barn och unga som söker asyl ska garanteras rättssäker utredning och bedömning av sina ärenden, samt att de ska ha samma rättigheter som alla andra barn. De kräver nu amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år och påtryckningar sker på alla nivåer och mot flera politiker från flera olika partier. Vissa framsteg har skett, bland annat ett lagförslag som ska ge ungdomar som läser på gymnasiet möjlighet till uppehållstillstånd.

– Men det räcker inte. Vi fortsätter att kämpa och ni kommer att se mer av oss, säger Helena Lindroos.

 Annelie Drewsen

 

Senast uppdaterad 170517