Min mamma frågade mig häromdagen. Skickar de verkligen tillbaka dem dit, så som läget är nu, så mycket som man hör?

Ja, svarade jag. De skickar verkligen tillbaka dem dit. Det är ju inte klokt, sa hon.

Min mamma har aldrig varit en människorättskämpe. Hon är världens bästa mamma, hon är min. Vi har väldigt mycket gemensamt. Hon är allmänbildad, och tar ingen skit. När min mamma frågar mig om de verkligen skickar tillbaka människor dit blir jag ställd. Ställd när inte ens hon vet hur det går till. Hur ska jag kunna begära att någon vet?

 

I dagarna åkte en pojke som av Migrationsverket bedömde som över 18 till ett annat land. Under tiden hans överklagan behandlades – sex månader – hann han fylla 18 på naturlig väg. När domstolens beslut kom sågade de åldersuppskrivningen, det fanns ingen som helst  grund för den. Tyvärr var han nu vuxen på riktigt och därför fanns ingen grund för uppehållstillstånd.

I mars åkte en pojke som inte hunnit få sina identitetshandlingar när första intervjun gjordes, och under tiden hans överklagan behandlades – åtta månader –  hann han fylla 18.

En 16-åring som i ett land uppgett att han var 15 bedömdes enbart på denna grund ljuga om sin ålder och skrevs upp till 18 och fick avslag. Han fick tag på betyg och tazkira, skickade in dessa i januari. I mitten av juli fyllde han 18 på naturlig väg. Hans domstolsbeslut har fortfarande inte kommit. En 16-åring kunde inte tala om hur gamla hans syskon var, därför bedömdes hans berättelse vara vag. En 17-åring kunde inte härröra specifika händelser i sitt liv till ålder, och bedömdes därför som vuxen. En 16-åring blev uppskriven, fick flytta till vuxenboende och bodde där i åtta månader innan domstolen bedömde att verket gjort fel. Han blev 16 igen.

Jag har 40 fall i min direkta närhet, där personerna hunnit fylla 18 under tiden de väntat.

Jag har läst 100-tals beslut. Genomgående är lögnen. Misstroendet. Genomgående är intervjuarens oförmåga att se genom personen, oförmågan att fråga lite mer, utveckla, omformulera. Jag vet inte hur många elever som kommit till mig med sina beslut, och jag har läst och sedan har jag frågat. Och jag har genom enkla metoder fått ut djupa berättelser och detaljrikedom. Jag har frågat varför de inte sagt detta när de var på sin intervju. Jag vet inte, säger de, jag förstod inte, jag var stressad, jag var nervös, jag visste inte att det var viktigt. Och jag undrar så varför handläggare inte gjort som jag. Det är inte som om det vore hjärnkirurgi att sätta sig in i en ung människas situation, efter månader ibland år, av väntan. Efter trauma, efter saknad, sorg och rädsla. Hur svårt kan det vara? Varför är utredningsskyldigheten handläggaren trots allt lyder under så vagt närvarande? Varför utgår man ifrån att unga människor ljuger? Gör man så i sitt privatliv också? Eller har man blivit itutad att just flyktingar ljuger? Och om man nu tror att någon ljuger, hur kommer det sig att man låter det passera och inte ställer fler frågor? Hur kommer det sig att man accepterar den påstådda lögnen och inte tar reda på om lögnen är en lögn eller en sanning? Varför konstaterar man bara lögn? Man kan använda vilka ord man vill – verket använder sig gärna av “trovärdig”. Dina uppgifter bedöms inte trovärdiga. Dina uppgifter bedöms som osannolika. De här två meningarna har jag sett fler gånger än jag kan räkna. Vad de de facto betyder är att den intervjuade ljuger. Talar osanning. När jag tror att någon ljuger för mig, då brukar jag inte nöja mig med det. Jag tänker att jag kan ha fel, jag tänker att om personen ljuger så måste det finnas en anledning till det. Jag nöjer mig inte med det jag tror är en lögn. Min erfarenhet säger mig att bakom en lögn ligger ofta en sanning som är bra mycket värre.

Vi har ett regelverk, säger de.
Ja, ni har ett regelverk, säger jag. Det har jag också. Jag förhåller mig till mitt regelverk som så att jag inte accepterar olösta knutar, halvdana förklaringar eller osannolika berättelser. Jag har ingen utredningsskyldighet. Ändå gör jag det. Och det är inte så att jag är så jävla speciell. De flesta människor gör nog som jag.

 

Utom de människor som har utredningsskyldighet och ska avgöra unga människors framtid.