Jag har tänkt skriva länge.

Tappat lusten.

Jag har tänkt skrika mer.

Som jag gjorde innan.

Jag har tänkt att om jag skriker mer kanske något händer.

Som jag trodde innan.

Jag trodde att om alla skrek, skulle något hända.

Och alla skriker.

Men ingen hör.

Fel av mig.

De hör, men de hör inte det vi säger.

De hör, men bara det de orkar med att höra.

De hör, men de lyssnar inte.

“Jag hör vad du säger men…”

Jag är trött.

Jag skriker inte längre.

Jag tror att jag kanske är slagen.

Jag tror att jag kanske accepterat sakernas tillstånd.

Jag tror att jag kanske förlorat tron på att det hjälper.

Jag skrek för att ingen annan skrek.

Sedan skrek jag med andra.

Sedan skrek jag, men lite tystare, för att andra också skrek.

Sedan skrek jag nästan ljudlöst, för jag tänkte att andra skriker och min röst behöver inte höras lika mycket.

Sedan slutade jag skrika, när det onormala blev så normalt att jag hade svårt att ens hitta en röst.

Sedan åkte han. Barnet jag aldrig burit.

Sedan flyttade den andre. Barnet jag aldrig burit.

Sedan reducerades familjen till från fem till tre.

Varav en jag inte vet om jag någonsin får träffa igen.

Han kom in i mitt liv. Så skör. Inte liten. Stark och seg.

Men skör.

När hans vänner kom och pratade med mig i skolan brukade han vänta utanför klassrummet. Han var så blyg. Hans varelse slickade väggarna i korridorerna.

Inte svag. Men det visste jag inte då.

Det dröjde ett halvår innan han kramade mig för första gången. Det var när han skulle överklaga och behövde hjälp och jag tvingade den på honom. Inte kramen. Hjälpen.

Sedan flyttade hans vän in här. Och jag och min dåvarande sambo fick tjata, tjata och tjata om att även han skulle göra det.

Ville inte vara i vägen. Ville inte vara till besvär.

Så bodde han här. Fortfarande blyg. Fortfarande timid.

Och min bild av honom förändrades.

Ibland pratade han. Oftast inte.

När han pratade förstod jag att det här var den första människan jag mött i mitt liv som var stoisk, på riktigt.

När han åkte var jag inte orolig för vad som skulle hända med honom. Jag visste att han skulle klara sig.

Han är den starkaste människa jag någonsin mött.

Hur jag skulle klara mig, var en svårare fråga.

Jag klarar mig.

Jag har sorg som hela tiden flåsar mig i nacken.

Men jag springer fort, och jag är snabb som blixten.

Jag känner sällan någonting längre.

Jag vet att jag är ledsen, arg och förtvivlad.

Men jag känner det inte.

Jag vet att det är där.

Det som en gång fick mig att vråla. Skriva så att fingrarna blödde.

Det blir inte bättre.

Jag skrev en gång om att min pappa alltid säger att det finns ett efter. Jag skrev om min rädsla om efter efter.

Jag är inte längre säker på att det finns ett efter längre. Det är nu istället denna möjlighet jag är rädd för.

Att det aldrig tar slut.

Det tar aldrig slut.

Så när ska ilskan och sorgen som flåsar mig i nacken bli så övermäktig att jag inte kan stå emot den?

Vad händer då?

Hur många mer med mig lever under samma premisser?

Vad händer med oss?

Jag förklarade för min läkare att jag är rädd att det inte blir bättre. Att det aldrig kan bli bra.

Och han sa

nej, det kanske det inte blir

och det måste du acceptera

 

Kanske var det där jag gav upp.

Om det nu är det jag gjort.

Kanske är jag en sådan som ger upp.

Eller så håller jag ut ett tag till.

För hans skull.