Han är så liten. Så, så liten. Sådär så att han om det blåste storm skulle kunna blåsa iväg.

Jag är stor. Jag är stor och ganska stark och jag står stadigt på marken.

Han svajar.

Jag är fast rotad i marken och ingenting får mig att ge vika. Tiden när det var ett alternativ är långt borta. Som i en annan livstid.

Jag tror att han kanske är på väg att ge upp.
Hans kramar varar längre nu. Hans kramar är hårdare nu.

Hans kramar är innerliga.

Vi har alltid kramats. Nu kramas vi oftare.

Vi åker ut och plockar svamp. Familjen. Min sambo. Den son jag burit och fött fram. Mitt liv.

Och de två unga människor jag inte burit, inte fött fram, inte uppfostrat men som jag skulle flytta berg för. De är inte mina söner. De är någon annans söner. Men de är mina barn. Jag har fått låna dem. Men de är mina. Jag är deras.

”Blir det inte jobbigt ibland, blir det inte trångt, har ni något privatliv alls?”

I en familj blir det jobbigt ibland. I en familj blir det trångt ibland. I en familj har man ibland inget privatliv.

Vi är familj.

Och vi plockar svamp. Mycket svamp.

Varifrån kommer svampen?  En elev frågar mig. I Afghanistan säger man att det är blixten som slagit ner och fått svampen att växa, säger han. Nej, så är det inte säger jag. Men tänker på hur spännande det hade varit om det var så. Vilka möjligheter det hade frigjort.

Om magi fungerade. Om fantasin var så gränslös i sin gränslöshet att liksom hela universum var tvungen att lyda den. Om magi var ett faktum. Om blixtar kunde få svampar att växa.

Han, min lillfis vars ansikte blivit allt blekare de senaste månaderna vet att magi inte är på riktigt. Att fantasi inte är så gränslös i sin gränslöshet att den har någon slags makt. Han vet det, i all sin litenhet.

Han hyser inga drömmar längre.
Han går på autopilot.

Och han kramar mig som om varje gång vore den sista.