Svensk asylpolitik - en jämställdhetsfråga

Hösten 2014 uppmanar dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt oss att öppna våra hjärtan och förbereda oss på att ta emot de flyktingar som var på flykt till Europa för att söka skydd. Ett drygt år senare deklarerar den nyvalde statsministern Stefan Löfven att det är dags att stänga gränsen. Sommaren 2016 röstar riksdagen igenom den tillfälliga begränsningslagen och därmed sluts det nationella hjärtat. 

I mellanrummet mellan det öppna och slutna Sverige kläms 37 000 barn och unga som flytt till Sverige utan sina föräldrar. De tar sig till Sverige i tron om att få skydd. I själva verket har dörren stängts – retroaktivt. En ny migrationspolitisk inriktning har i ett nafs radikalt förändrat Sverige.

Fast som i ett skruvstäd sitter också alla de som engagerat sig. Att öppna sitt hjärta är inte en lättvindig sak. Det är ingenting som går att vifta bort eller ändra i linje med ett nytt politiskt beslut. Att öppna sitt hjärta sker heller inte främst i tal utan i handling. Det svenska civilsamhället, som av många beskrivs som en sektor i kris, med förlorat engagemang och vikande medlemsantal, har kring den situation som uppkommit kring asylsökande rest sig med en aktivitetsgrad och intresse som saknar motstycke i samtiden. Det har skett inte minst kring den stora grupp ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige i hopp om en framtid i fred och frihet.

Kvinnor som organiserar markarbetet

Engagemanget kring unga flyktingar karaktäriseras av två saker:

1) att frivilligarbetet till största delen utförs av kvinnor från civilsamhället som organiserar sig i de nätverk och organisationer som vuxit fram i hela Sverige. 

2) att frivilligarbetet till allra största del bedrivs och organiseras på ett sätt som avviker från det traditionella civilsamhällets former.

Det är kvinnor som leder, organiserar, agerar och bedriver det markarbete som krävs för att de unga människor som hamnat i kläm mellan ny och gammal politik ska ha en dräglig tillvaro.

Det är klassiskt kvinnodominerat omsorgsarbete som utförs; kvinnor som tillgodoser behovet av mat, husrum, utbildning och kläder på kroppen. Det sker i en uppdaterad version där virtuella nätverk och nätbaserad samverkan optimeras. Kort sagt: när svenska staten skapar oreda i det samhälle som skall bygga på allas lika värde är det kvinnor alla kategorier som träder in och städar upp. Och de gör det på sin fritid. Därmed blir svensk migrationspolitik en jämställdhetsfråga. Åter är det kvinnor som dubbel- eller trippelarbetar, åter är det kvinnor som gör det obetalt.

I världens mest jämställda land sprids grovt hat mot kvinnor

Sverige vill gärna kalla sig världens mest jämställda land. Vår utrikesminister prisas för sin feministiska politik. Samtidigt bedrivs en migrationspolitik som skapat stora behov av obetalt humanitärt arbete och som fördelat sig högst ojämlikt mellan könen. Det är betydligt fler kvinnor än män som har svårt att titta bort när humaniteten står på spel och tragedier utspelas i omedelbar närhet. Det är kvinnor som höjer rösten i offentligheten när mycket unga människor, en del barn, utvisas till några av världens farligaste länder. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Förlöjliganden, misstänkliggöranden och förminskanden haglar över de kvinnor som aktivt träder fram i den svenska offentligheten. Vi kallas för batikhäxor och anklagas för att bara vilja ha sex. Näthatet som riktas mot oss  och våra verksamheter är omfattande och ofta mycket grovt. 

Att kvinnor som är aktiva i svensk offentlighet möter aggressivt motstånd är inte nytt. Det skedde redan när kvinnliga politiker och fredsaktivister under 1950-talet opponerade sig mot att Sverige skulle skaffa atomvapen. Det skedde också när kvinnor under 1970-talet manade fram den nu så berömda och uppskattade svenska jämställdheten, kvinnor som redan då kallades batikhäxor. Skillnaden är att det nu är år 2019. Sverige stoltserar med riksdagspartier som unisont säger sig arbeta för jämställdhet och en regering som kallar sig feministisk. 

Näthatet som riktas mot civilsamhällets kvinnor är emellertid lika ojämställt som någonsin.

Demokratin i fara

Många är de civilsamhällesforskare som oroar sig för hur landets demokrati ska upprätthållas när medborgarnas engagemang och frivilliga insatser för att bidra till det goda samhället och det gemensamma minskar. Visserligen har regeringen hyllat civilsamhällets insatser kring asylsökande som kom 2015 och man har erkänt att civilsamhällets aktörer visade en beredskap som stat och kommun saknade. Men civilsamhället fortsätter varje dag arbeta för rättvisa och solidaritet. I linje med detta bör riksdag och regering hörsamma det högkvalitativa och uppdaterade civila engagemang de har rakt framför näsan, som utan att låta sig hindras rör sig i demokratins kärna: att värna de mest utsatta som hamnat i kläm. 

Det är den svenska politiken och dess radikala lappkast som försatt dessa unga människor i en omöjlig situation. Det är den svenska politiken som ska ta sitt ansvar och råda bot på situationen, finna lösningar, erkänna styrkan i civilsamhället, i de okonventionella och lösningsfokuserade nätverken. Många är de som vill ha en allmän amnesti för de som kom under 2015- 2016 och som fortfarande är kvar i Sverige, antingen som papperslösa unga vuxna eller som minderåriga utvisningshotade i limbo. Alternativet innebär att svenska kvinnor kommer att fortsätta sitt obetalda arbete med att sörja för mat, boende, kläder, skolgång och grundläggande rättigheter för gruppen. Det i sin tur ger ett Sverige som är lika ojämställt som för 50 år sedan.

Det är med stigande irritation vi konstaterar att politiken å ena sidan lutar sig mot civilsamhället när det gäller flyktingmottagande, men å andra sidan inte beaktar dess röst då den så tydligt fortsätter ta ställning för de mest utsatta. I den historiska backspegeln är det hittills aldrig de som skyddat, hjälpt och gömt som fördömts av eftervärlden. Det är tvärtom de som hyllats. Så är det med de svenskar som skyddade människor under andra världskriget, så är det med de svenskar som skyddade dem som flydde kriget på Balkan.

Historien kommer att ge oss rätt

Än är det inte för sent för svenska politiker att göra om och göra rätt i fråga om unga ensamkommande. Den inhumanitet som nu präglar svensk asylpolicy lever farligt nära den gräns där rättssäkerheten urholkas och människovärdet blir förhandlingsbart. I jämställdhetens och jämlikhetens namn uppmanar vi er att samverka över de partipolitiska gränserna för att åstadkomma amnesti för de ensamkommande barn och unga som kom till Sverige mellan 2015 och 2016 och som fortfarande lever på flykt. Denna gång i Sverige.

Anonym feminist genom yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut