Sverige vakna nu!!!

Foto:Nicklas Gustavsson

Under helgen 26e till 28e maj var jag i Linköping för att prata med politikerna på MPs kongress om ungdomars situation och kämpa för amnesti . På kongressens sista dag fick jag höra att 20 personer skulle deporteras från förvaret i Åstorp på tisdagen den 30e maj. Några människor skulle demonstrera utanför förvaret och bad mig och min kompis att komma och stötta dem.

Jag kunde inte sluta tänka på mina bröder och när jag kom hem på söndagskvällen var jag egentligen jättetrött och behövde vila men jag kunde inte sluta tänka på mina bröder. Nästa morgon k.l 10 reste jag och min kompis till Skåne och Åstorp. Hela dagen var vi utanför förvaret och väntade. En journalist från Helsingborg kom och pratade med oss och under eftermiddagen kom några fler personer från olika delar av landet. Vi gick fram till fönstren som inte gick att se in genom men när min kompis satte sin telefon mot fönstret kunde vi se in. Qaders familjehemsmamma Vian Delsoz fick lov att gå in och besöka honom och vi stod utanför och var ledsna att inte kunna gå in. Vi tog ett sista avsked genom fönstret.

Foto:Ahmad Rahimi

Det började bli kallt och regna så vi köpte ett tält för att kunna övernatta utanför förvaret nära våra bröder. Efter att vi satt upp tältet tände vi ljus på staketet vid vägen för att visa att vi var där och visa kärlek till de där inne. Jag började en livesändning och jag blev ledsen och kunde inte hålla tillbaka mina tårar men samtidigt kände jag ett stort stöd och mycket kärlek från alla som kommenterade så jag var också lite glad för det. Jag satte mig på marken framför fönstret och grät och min kompis Jamshid kom och la sitt huvud på min axel och vi grät tillsammans för våra landsmän.
Efter en stund tog kraften slut, vi var dödströtta och grät så mycket. Plötsligt föll min kompis ihop och svimmande. Jag satt brevid honom som en zombie och kände mig helt tom inuti. De andra tog hand om oss och vi gick och la oss i tältet. Några inne på förvaret hade sett min livesändning och skickade sms och tackade oss för att vi var där för dem.
Det var så kallt och vi kunde inte sova. Vi bara låg och tänkte och vid 2 på natten hörde vi rop inifrån förvaret. De skrek ut sin ångest. Vi lyckades till slut somna lite vid k.l fyra och slumrade till k.l nio. Då fick vi åka till en kvinna och duscha lite och äta frukost. När vi kom tillbaka till förvaret hade fler personer kommit dit. Under tisdagen kom fler och fler personer och gjorde oss sällskap. Två medkämpar från andra delar av landet, Aref Moradi och Ali Zardadi kom och vi kramades och grät tillsammans.

Foto:Anders Hansson

Det kom flera journalister från olika tidningar, tv och radio och pratade med oss. Det kom också fler och fler poliser . Det var till slut ungefär 100 poliser och flera polishundar. Jag funderade på varför hundarna var där. Vi är inga terrorister och ungdomarna där inne hade inte heller gjort något fel.

Foto:Ahmad Rahimi

Det var en lång väntan. Bussarna skulle komma vid k.l 3 men de kom inte förrän k.l 5 och åkte vid k.l 6. Vi var oroliga och undrade när de skulle åka. Jag och min kompis Jamshid sprang från den ena dörren till den andra och försökte se något för att vi var oroliga att de skulle smuggla ut dem bakvägen.

Vi fortsatte att protestera och jag tog megafonen och skrek ”Migration Migration stop deportation”. Alla de andra skrek med mig och efter ett tag blev vi trötta för att vi skrikit så mycket. Några satte sig i gräset och började gråta.

Foto:SVT

När bussarna åkte fortsatte de andra att skrika och vinka till de i bussen men jag och Jamshid tog oss förbi avspärrningarna och sprang ut mot bussarna. Vi försökte springa framför bussarna och stoppa dem men poliserna motade bort oss. De sa åt oss att backa och att de visste att vi var arga och ledsna men att vi inte skulle gå över gränsen.
Vi sa att vi bara ville be för dem och vi sjönk ner på knä i diket och knäppte våra händer. De på bussen vinkade till oss när vi bad för dem medan bussen körde förbi och i väg.


Det var en jättetung vecka. Först vår kamp i Linköping, sen Åstorp och morgonen efter vaknade jag till nyheterna att en stor bomb hade exploderat i Kabul och dödat över 90 personer och skadat många hundra. Facebook och nyhetsflödet fylldes av bilder och videoklipp på skadade och blodiga barn och vuxna.


Det var några mörka dagar när det ena helvetet efter det andra lades på mina trötta axlar och idag kom ett till dåligt besked. På morgonen vaknade jag och var glad och tänkte att jag skulle kämpa vidare och jag gick till skolan och mina lektioner. Jag var ledsen för allt som hänt men jag kämpade vidare. Men när jag kom hem väntade ett nytt besked.
Jag har fått ett andra avslag.

Foto:EvaMärta Granqvist

Jag blev så chockad och mina tårar började rinna.

Jag undrar vad som händer i Sverige 2017 när politiker inte lyssnar på människor och fortsätter skicka oskyldiga människor till ett helvete. Jag undrar vad som händer i Sverige när en myndighet kan tillåtas göra fel i över hälften av sina beslut och när en enskild handläggare kan titta på någon och säga att ”du är 18 år ” utan några som helst bevis.

Jag väntade i ett och ett halvt år innan jag fick mitt första avslag och jag har känt jättemycket stress de senaste 7 månaderna. Nu hoppades jag på ett bra besked men tyvärr blev jag besviken.

Sverige vakna nu!!!

Lyssna på Angela Merkel! Hon vågar förstå och sätta sig in i vår situation. Tysklands medborgare vågade stå upp för flyktingars situation och protestera.
Sverige, vi behöver er hjälp! Vi behöver människor som vågar gå ut på gatorna och protestera som tyskarna gjorde. Alla ni som protestera på Facebook nu är det dags att ställa upp på riktigt.
Om era Facebook-hjärtan är något värda så kom och hjälp oss nu!

Ahmad Rahimi

Terese Hansen