Våra vänner vill inte leva längre. Det är vad de säger till oss. Vi svarar med våra lugnaste röster, viskar att allt kommer att bli bra. Tror vi det själva? Vi tror snart inte på något. Allra minst på er politiker. Vi fick ert senaste meddelande i form av en notis: att våra nya familjemedlemmar, våra elever, våra patienter, våra skolkamrater, våra älskade och våra vänner ska kunna sättas i arrest eller på kriminalvårdsanstalt när de fått sitt utvisningsbeslut. Även om de är barn.

Fredrik Reinfeldt uppmanade oss att öppna våra hjärtan. Det gjorde vi – och nu får vi dem krossade. Stefan Löfven deklamerade att hans Europa inte bygger murar. Nu byggs murarna rakt genom skolor, klassrum, fotbollslag och familjer. Mellan oss och dem vi håller av.

Det tycks som om ni glömt, som om de här uppmaningarna aldrig uttalats. Ni bryr er varken om våra unga eller vår verklighet.

Låt mig berätta vilka vi är. Vi är de tiotusentals, kanske hundratusentals som lever i mardrömmens utkant. Vi som tog ansvaret för era stora ord. En av oss är läraren som lägger upp en bild på sociala medier: tröstkakan hon fått av sina kollegor – den morgon hon inte ens hunnit sätta sig vid sitt skrivbord innan tårarna kom. Några av oss arbetar i skolan där det inrättats ett speciellt gråtrum dit lärarna kan gå för att för att deras sorg inte ska synas. Vissa av oss försöker undervisa om mänskliga rättigheter och allas lika värde – trots att det är så uppenbart att det bara gäller för vissa elever. En annan av oss är socialhandläggaren som lägger upp ett desperat nödrop på Facebook efter att hennes klient skurit upp armarna. Han gjorde det direkt efter att han fått höra att han inte kunde få hjälp längre. Migrationsverket hade nämligen bestämt att han var vuxen. Många av oss undrar om vi varit enfaldiga som litat på vårt samhälle – för vi har läst undersökningarna som visar att 60 procent av de åldersuppskrivningar som gjorts av Migrationsverket är rättsosäkra.

Vi är de ideella familjehemmen, en av oss säljer sitt hus för att kunna försörja sina ungdomar. Vi är alla de som lever nära de här barnen och ungdomarna. Och därför vet vi att de är lika värda att älska som de som fötts i Sverige. De skrattar likadant, fast allt mer sällan. Deras tårar har samma sälta. Ni ser våra vänner som volymer. Avhumaniseringen har gått svindlande snabbt och ni låter den ske. Unga asylsökare avfärdas som bedragare, parasiter och potentiella våldtäktsmän. Inte mer än rätt att sätta dem i fängelse! Det är så här fascism börjar: först hämtas de som räknas minst. Människor vänjer sig vid att titta bort.

Låt mig prata kostnader, låt mig prata om det oerhörda dolda priset för den omänskliga asylpolitiken. Vad är värdet av tillit? Den som går förlorad när Morgan Johansson säger att över 80 procent av ensamkommande får stanna, men glömmer att räkna alla dem som godtyckligt fått sin ålder uppskriven och dem som reser frivilligt. En av oss är eldsjälen som tog hand om pojken som försökt hänga sig. Det skedde direkt efter att han hotats med polishämtning tills han skrev under på att han skulle återvända till Afghanistan “frivilligt”. Vi är så många som undrar hur människor kan återvända till en plats de aldrig har varit. Mottagandet i landet kallas ordnat. Trots att Kabul är världens farligaste stad, Afghanistan världens näst mest korrupta land. Återvända. Frivilligt. Ordnat. Ord efter ord förlorar sin mening – vad är kostnaden för ett förbrukat ord?

Ja, det finns en flyktingkris, men det är inte flyktingarna som orsakar den. Det är krigen de flyr från och asylpolitiken som förs. Ni understryker värdet av signalpolitik. Men glömmer vilka signaler ni sänder till oss: att vi och våra barn och ungdomar inte är värda något. Ja, det finns en kollaps – en värderingskollaps. Vad kostar det när värderingar devalveras till obefintlighet?

Vi klarar att undervisa, vårda, fostra, försörja och integrera. Vi klarar inte omänsklighet. Utbrändhet och psykisk ohälsa ökar redan snabbt bland oss. Räknas detta med när kostnader för utvisningarna ska redovisas? Vad är kostnaden för ett land i sorg?

Våra vänner säger att de kommer att dö. Vi svarar att vi kommer att göra allt för att rädda dem.

En av oss är jag. Jag gråter nästan varje dag. Ert senaste meddelande har tagit från mig min sista resonlighet och jag har börjat hata er med en intensitet som skrämmer mig. När vi, som tidigare varit de mest tillitsfulla, börjar se myndigheterna, poliskåren och politiker som våra fiender är hela landet i mycket stor fara.

De påbörjade massutvisningarna av asylsökande ungdomar är det största politiska misstaget i modern svensk historia. Vi som redan börjat sörja våra vänner kommer aldrig att förlåta er.

#amnestinu

Text: Lisa Förare Winbladh