#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 10 - Jag säger: låt de unga stanna!

Jag är lärare i svenska som andraspråk och har i många år undervisat nyanlända och asylsökande barn. Jag jobbar på en låg- och mellanstadieskola, vilket innebär att mina elever är 6 till 13 år gamla. Bland mina elever har det under de senaste åren även funnits ensamkommande barn, både flickor och pojkar. Hur kan så pass unga barn ta sig till Sverige på egen hand? kanske någon undrar. En del yngre barn reser tillsammans med äldre barn och ungdomar, andra tillsammans med släktingar eller vänner till familjen som inte är legala vårdnadshavare. Somliga har startat flykten tillsammans med sina föräldrar, men kommit ifrån dem vi båtresan över Medelhavet.

Nå, hur som helst finns dessa mycket unga ensamkommande barn, även om de är en minoritet, och de var min första kontakt med denna så omskrivna grupp. De bär var och en på sin individuella historia. Jag har fått höra om fruktansvärda båtresor då barnen sett människor dö, om långa vandringar över berg och i skogar då barnen varit övertygade om att de varit jagade av beväpnade män, och om längtan. Längtan efter en mamma och en pappa. Längtan efter trygghet. Längtan efter att få stanna upp.

Dessa yngsta barn får också ofta trygghet i Sverige. De får ett familjehem och en god man som ser efter deras rättigheter och bland annat samarbetar med skolan. Men när jag lyssnar på mina mycket unga elever, tänker jag att dessa minnen, dessa rädslor och denna längtan, inte rimligtvis kan vara mindre hos den som är 15, 16 eller 17 år. Jag tittar på mina egna barn och tänker att 17-åringen och 13-åringen behöver mig lika mycket som 7-åringen, men på olika sätt. De är alla känslomässigt och kognitivt beroende av mig och deras pappa. Ingen av dem har tillräcklig mognad eller erfarenhet för att klara sig på egen hand. Framför allt inte i ett främmande land.

Min äldsta son väger 90 kilo, har 45 i skor och rakar sig. Vid en okulär besiktning skulle han nog kunna tas för både 19 och 20 år. Men han är ett barn och bär ett barns rättigheter. Om det värsta skulle hända och vi skulle bli tvungna att skicka ut honom ensam i världen så hoppas jag att han skulle möta människor som såg honom för det barn han är och som skulle vilja vara min ställföreträdare. Jag skulle hoppas att han blev lyssnad till, trodd på och respekterad.

Detta är alltså min ingång till engagemanget i rörelsen #vistårinteut; jag är lärare och mamma och jag vill att vi ser alla barn för de barn de är, även om de har en tuff tonårsattityd, verkar kaxiga eller till och med har skägg.

Många barn har, naturligt eller genom Migrationsverkets åldersuppskrivningar, hunnit fylla 18 år under den mycket långa väntan på besked om uppehållstillstånd. Under denna tid har de lärt sig svenska, kämpat i skola, engagerat sig i samhället, fått kompisar och flick- och pojkvänner, kort och gott rotat sig. Därför säger jag:

#låtdeungastanna och ge dem #amnestinu!

/Sara Persson