#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 11 - En socionom berättar

Det är så mycket som är fel just nu. Människor som möter ensamkommande barn och unga går mer på knäna idag än för två år sedan under det så kallade krisåret. Rättsosäkerheten på Migrationsverket, godtyckliga åldersuppskrivningar, inhumana flyttkaruseller från kommunen till Migrationsverkets anläggningsboenden, alarmerande psykisk ohälsa, bristfälliga politiska beslut där det psykiska lidandet blir större för varje dag. Det är nu det är kris, det är nu vi måste agera.

Mänskliga rättigheter gäller alla, oavsett status. De gäller överallt och kan inte köpas eller säljas. Dessutom är de odelbara, vilket innebär att för att nyttja en rättighet krävs andra rättigheter. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl. För att som barn kunna använda denna rättighet behöver du också tillgodose dig rättigheten att få göra din röst hörd. Men för att kunna göra din röst hörd på rätt sätt så behöver du också använda dig av rättigheten att få ta del av information – helt enkelt för att du ska veta vad som är viktigt att berätta när du söker asyl. Här finns det enorma brister och många unga med slutgiltiga avslagsbeslut berättar att de först nu förstått vad de borde berättat under intervjun hos Migrationsverket. Staten är skyldighetsbärare och ska också se till att rättighetsbäraren får uppnå en god hälsa. Att staten istället systematiskt skapar ohälsa hos ensamkommande barn och unga är inget annat än ett fruktansvärt maktmissbruk.

Mitt namn är Lovisa. Jag är socionom, har en master i mänskliga rättigheter och har varit engagerad i asylrätt och frågor kring inkludering och delaktighet under många år. Tidigare arbetade jag som socialsekreterare för ensamkommande barn. Idag arbetar jag som flyktingsamordnare för barn och unga. Nu möter jag framförallt de ensamkommande inom skolans värld genom inskrivningssamtal och genom olika integrationsprojekt – och genom frivilligt engagemang.

Förr fick jag ofta höra av nya bekantskaper att det är fantastiskt att jag orkar jobba med något så tufft och att hela tiden höra om alla, många gånger tragiska, livsöden. Det var helt ok då, det är trots allt det jag är utbildad till. Dessutom kunde jag för det mesta tänka att allt det där är över nu; du är en kämpe och en överlevare – nu ska vi tänka framåt.

Nu kan jag inte tänka så längre. Framtidshoppet i ungdomarnas ögon har bytts ut mot ren och skär dödsångest. Hur bemöter man dödsångest hos fullt friska ungdomar? Hur bemöter man dödsångest som vår egen stat har skapat? Hur mycket jag än letar i min verktygslåda har jag inga metoder för att hantera detta. Och vem har egentligen det?

Jag har träffat omkring 500 ensamkommande och kan fortfarande redogöra för de flesta ungdomars livsöden. Ofta möts jag av en bild av ensamkommande barn och unga som en homogen grupp. Jag vet att den inte stämmer, situationen är mer komplex än så. Ibland får jag höra att alla ensamkommande har skickats iväg av sina föräldrar, och då av ekonomisk vinning. För några individer stämmer det att beslutet legat hos den vuxne, men då handlar det ofta om att mamman inte sett någon annan utväg efter att barnets pappa försvunnit/blivit dödad än att skicka iväg sitt barn – både med och utan barnets samtycke. Inget annat än en desperat handling. Men jag har också mött barn som förlorat sina familjer på medelhavet, barn som flytt från könsrelaterad förföljelse, barn som flytt från diktaturer utan att ens tala om det för sina föräldrar, barn som aldrig upplevt något annat liv än ett liv på flykt, barn som flytt från sina missbrukande och misshandlande föräldrar eller släktingar, barn som flytt från fängelse och tortyr, barn som tvingats fly hals över huvud då deras föräldrar blivit kidnappade eller dödade, spädbarn som lämnats till flyktingsmugglare då barnets familj blivit dödad, barn som flytt från förföljelse på grund av deras tillhörighet till etniska- eller religiösa minoriteter, barn som flytt för att undgå rekrytering som barnsoldater i regeringsstyrkor eller terrororganisationer och många fler barn med lika unika öden.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns lika många skäl till flykt som det finns flyktingar i världen. Detta av den enkla anledningen att alla är unika individer med olika bakgrund, historia och erfarenheter. Men alla har vi samma värde och alla har rätt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Låt även ensamkommande barn och unga få tillbaka sitt människovärde. #amnestinu

Vi står inte ut, men vi SLUTAR ALDRIG KÄMPA. För allt annat är otänkbart.