#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 15 - Jag har träffat ungdomar som inte kan sitta stilla av oro

Jag lärde känna N i juli 2016. Vi var med i samma träna-svenska-grupp på Facebook och han ville ha någon att chatta med för att förbättra sin svenska. Vi skrev till varandra flera gånger i veckan. N berättade om krig i Afghanistan och att han inte visste var hans föräldrar var. Ganska snart fick jag veta att Nasir hade fått avslag; en ung tjej hade beslutat att han inte hade asylskäl. Han berättade att han blivit kristen i Sverige och att det var många i hans närhet som inte gillade det. Han berättade om de två kyrkor han brukade besöka i den stad han bodde i Mellansverige. Hur fint de bemötte honom och om de bibelstudier han gick i på torsdagar.

I mitten av augusti skickade han mig ett foto på ett brev från Migrationsverket om återvändarsamtal. Brevet var arrogant och kyligt formulerat. N var vettskrämd – skulle han bli utvisad till Afghanistan och där hitta sin familj var risken stor att han skulle bli förskjuten eller ännu värre bli dödad på grund av att han bytt tro. Han skickade bilder från sitt hemland på människor som blivit dödade för att de blivit kristna. Jag fick kontakt med en pastor som hjälpte oss att skriva ett verkställighetshinder. Det var stressigt och oroligt. Allt försvårades av hans god man, som på eget bevåg och utan att fråga, skickade in ett verkställighetshinder som helt saknade förklarande berättelse eller intyg (detta föranledde kontakt med överförmyndaren och två månader senare byte av god man).

I början av oktober var jag med N på Migrationsverket i den stad han bodde, 40 mil från mitt hem. Det var ett sorgesamt möte. Två känslokalla och smått otrevliga tjänstemän mot en liten 17-årig kille och en god man som på ren svenska – struntade i utgången. Där någonstans förstod jag – ska man fixa Migrationsverkets köttkvarn måste man vara extremt stark och ha en massa tur med advokat, god man, boende och stöttning av andra vuxna. Ett system som är allt annat än rättssäkert. På tågresan hem grät jag från botten av mitt hjärta. Två veckor senare hittade jag #vistårinteut på Facebook. Kommer ihåg att jag tyckte att namnet på gruppen verkligen stämde överens med min känsla. Jag gick med i gruppen och är nu aktiv på olika sätt.

Sedan dess har jag träffat flera ensamkommande på det språkcafé jag går på. De berättar om absurda åldersuppskrivningar, de har visat mig intyg från tandläkare som ger mig vibbar av 30-talet, de berättar om tolkar som inte förstår dari och när de påpekat det har handläggaren sagt “vi måste fortsätta” och så vidare. Jag har träffat ungdomar där ångesten ligger utanpå. Jag har träffat ungdomar som inte kan sitta stilla av oro.

N fick avslag på verkställighetshindret. Hans god man berättade inte om utgången förs överklagandetiden gått ut. Jag kontaktade överförmyndaren för att de skulle ta ansvar för den gode mannens tjänstefel. Det ansvaret ville de inte ta utan hänvisade oss till Migrationsverket. Myndighetssverige brydde sig inte, strunt samma om det handlade om liv eller död. Strunt samma om personen var ett barn. Kanske hade vi haft möjlighet att skicka in ett nytt verkställighetshinder men N orkade inte mer. I slutet av förra året valde han att ta sig till ett annat land i Europa för att där försöka få uppehållstillstånd.

Kristina Eriksson

Matskribent, volontär och medmänniska