#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 16 - Vår barn och andras ungar

Jag står inte ut med att vi i Sverige numera gör så stor skillnad på våra barn och andras ungar!

Mitt engagemang för de ensamkommande flyktingbarnen började när jag började arbeta inom barn- och ungdomspsykiatrin. Jag fick då patienter med alla sorters psykisk ohälsa, men några stack ut. Det jag reagerade på var att samhället inte gav dem samma respekt och tog samma ansvar som vi gör med svenska barn och ungdomar som har varit med om liknande trauman och mår lika dåligt.

Jag har jobbat som socionom i över 25 år, är vidareutbildad till psykoterapeut och jobbar som kurator på en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning. Jag har där många patienter med helt olika bakgrund och all form av medelsvår och svår psykisk ohälsa. Hit kommer även de ensamkommande barnen som mår mycket dåligt. Som har flytt från ofta mycket svåra upplevelser, förlorat familjemedlemmar, splittrats från sin familj, flytt under mycket svåra förhållanden och nu lever under en oerhörd press i väntan på om de ska få asyl i Sverige eller inte. Den stress det innebär att inte veta vad som ska hända dig, inte veta om du kan vara trygg och om du kan lita på människor i detta nya samhälle du kommit till. Vad gör det med dig? Det skiftar förstås för alla. Men det som jag ser att det gör i mitt möte med denna patientgrupp, är att jag inte kan ge den behandling som de behöver och som skulle kunna hjälpa dem så mycket. Jag kan inte ge det just för att de inte är trygga. Det är mycket entydigt inom all traumaforskning och behandling att man först måste skapa trygghet och säkerhet kring personen i fråga.

Jag vet att jag kan hjälpa en traumatiserad patient tillbaks till en fungerande vardag. Jag vet det av erfarenhet och att jag nu även hjälper ungdomar som fått asyl och som tar emot behandlingen på ett mycket bra sätt.

Jag får istället försöka hjälpa dem med att stå ut i ovissheten och deras vardag. Det innebär sömnlöshet, oro, ångest, ilska, mardrömmar, flashbacks från hemska uppleversler, ett oändligt grubbleri, rädsla för framtiden, rädsla för att man håller på att bli galen och många gånger även självmordstankar. Mitt jobb blir, istället för att behandla trauma och sorg, att lära ut strategier för att hantera alla dessa symtom och inge hopp.

Medan flyktingpolitiken i Sverige hårdnade under hösten 2015 och framåt så växte min frustration. Jag kände att jag inte klarar av detta. Jag klarar inte av att representera detta Sverige som inte vill ta hand om och behandla dessa barn och ungdomar som är i så desperat behov av hjälp. Jag klarar inte av att sitta i samtal efter samtal och inte ärligt kunna inge hopp, utan att hela tiden ha vetskapen om att det finns mycket stor risk att de kommer att få avslag på sin asylansökan. Jag klarar inte av att representera det Sverige som låter dessa ungdomar vara under den stress som det innebär att vänta, medan Migrationsverket utreder och utreder, så långsamt och noggrant som bara en svensk myndighet kan göra. Spontant kände jag bara: låt de som kommit hit innan vi stängde gränsen få stanna och låt oss ta hand om dem så att de kan utvecklas till sin fulla potential. Och så bjöd en kollega in mig till Vi står inte ut! Och det var så rätt! Jag står verkligen inte ut!!! Det är en sådan dubbelmoral, det som pågår inom politiken kring dessa ungdomar. Det är ett rent lotteri vilka utslag asylutredning ger. Lotteriet beror på vem som sitter och gör intervjun och bedömningen på Migrationsverket, om denna person känner empati eller misstror en berättelse, blir sjuk eller går på föräldraledighet spelar in.

I rörelsen Vi står inte ut mötte jag så många människor som delade denna frustration, som bar på så mycket medmänsklighet och var beredda att offra lite av sin egen bekvämlighet för att hjälpa andra. Folk som var beredda att fortsätta hjälpa när den stora entusiasmen försvann kring ”flyktingkrisen” hos både vanligt folk, politiker och media. Denna rörelsen är en av de mest upplyftande saker jag varit del av i mitt 55-åriga liv. Här finns en vision att förändra genom kunskap, kärlek och kamp. Det är en gräsrotsrörelse utan motsvarighet i Sverige just nu. Det är helt obegripligt att politiker både lokalt och på riksnivå inte vill ta vara på denna kraft.

Elisabeth Williams