#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 18 - Mitt möte med en ensamkommande ungdom

Vår 2016. Mitt första möte med en ensamkommande ungdom. Vi blev faddrar till en afghansk 16-åring som på försiktig svenska berättade att han älskade att spela fotboll. Vår 9-åring lyste upp direkt. Vår 3-åring charmade till sig att få sin första choklad med Y. Jag och min man gick in i det här fadderskapet med tanken att vi framförallt skulle kunna ge honom något. Det visade sig att vi skulle få dubbelt så mycket tillbaka; all kärlek, kunskap, meningsfullhet, samhörighet. Att vi skulle ha så mycket gemensamt. Att vi skulle ha så jäkla roligt. Att jag skulle bry mig så här otroligt mycket. Att han skulle bli en familjemedlem med samma kärleksfulla innebörd som mina andra familjemedlemmar. Att vi skulle älska honom.

Efter sommaren fick jag mitt livs hårdaste knytnäveslag i magen. Migrationsverket skrev upp honom från 16 år till 18 och avslog hans ärende i samband med det. Barn blev plötsligt vuxen. Plötsligt förväntades ordna allt själv. Socialtjänsten försvann. God man avskrevs. Flytt inom fyra dagar från sitt ungdomsboende med sin trygga personal som vakat över honom under nätter fyllda av mardrömmar. Vuxenboende någonstans i Sverige väntar. Idéer på hur han ska överklaga? Stress, oro och panikångest? Skola och fotbollsklubb? Det är hans problem att ringa runt och lösa. ”Fan heller”, sa min man och jag och bjöd hem honom till oss att bo.

Höst 2016. Vad skulle jag ha gjort utan rörelsen #vistårinteut? Vi stod och stapplade alldeles ensamma, jag och min man i slutet på augusti och försökte reda ut alla termer och begrepp och överklagan till Migrationsdomstol och åldersbedömningar. Vi trodde att vi var helt ensamma, att den rättsosäkerheten vi hade varit med om var något unikt. Att vår kille skulle ha förväntats ordna det här på egen hand är ofattbart. Vi hörde talas om #vistårinteut, en facebookgrupp då på 60 medlemmar. Men på bara några månader hittade över 7000 medlemmar dit, där alla från professionella eller ideella möten med ensamkommande sa samma mening: Vi står inte ut. Där har vi kunnat följa hur hundratals ungdomar just i detta nu genomgår samma skandalösa asylprocess. Dagligen för jag samtal med intelligenta, kunniga, drivande, frustrerande och inspirerande människor med de största av hjärtan. Vi gråter och tröstar varandra med all respekt trots att vi är helt främmande för varandra. Vi förstår varandra. Vi står inte ut, vi står fan knappt upp, men vi slutar aldrig kämpa. Vad annat skulle vi kunna göra?

Vår 2017. Migrationsdomstolen beslutade att ändra vår pojkes beslut och han fick permanent uppehållstillstånd. Lyckan i vår familj är förstås total. Den går inte att beskriva, inga ord räcker till. Lättnaden är den mest påtagliga känslan. Ohanterligt tunga stenar av anspänning faller ner från vår familjs axlar och stressklumpen som vuxit i magen, runt mitt hjärta, sedan i höstas börjar långsamt krympa. Det här kommer ta tid att smälta. Hemma hos oss kan vi och vår pojke äntligen slappna av och han kan börja gymnasiet och vara trygg i vårt fantastiska land. Men kampen är inte över förrän alla hans vänner, alla ungdomar som befinner sig här, kan slappna av. Vår pojkes helt underbara vänner väntar fortfarande på sina slutgiltiga besked. De har varit här i flera år. De kom hit som tonåringar. De väntar. De blir äldre. På deras 18-årsdag minskar deras chans att få asyl drastiskt.

Lisa Ahlqvist Nybliven familjehemsmamma