#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 5 - Maja, psykologkandidat

Jag behövde ett sätt att få ut all frustration, ett tydligt sätt där jag samtidigt kände att jag gjorde någon nytta. Jag blev en del av Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa, för att jag, liksom mina medkämpar, inte står ut.

För lite mer än ett år sedan anmälde jag mig som volontär i en sommarskola i svenska för ensamkommande ungdomar. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in i men jag hade lite ledig tid ”över” och ville ägna den till att göra någonting bra. Jag gick på uppstartsmöte där personen som höll i mötet bland annat sa ungefär ”och vem vet, ni kanske till och med träffar er blivande bästa vän eller livspartner där”. Sommaren kom och det blev, på riktigt, några av de allra bästa veckorna i hela mitt liv. Vi hade så fruktansvärt roligt. Mitt i sommaren vändes en annan viktig del av mitt liv upp och ner och mina nyfunna vänner fanns där som ett självklart stöd och tog hand om mig precis som jag försökte ta hand om dem. Efter sommarskolan fortsatte vi umgås, vi spelade kubb, hade picknick, bakade kanelbullar, gick på utomhusbio. Vi chattade mycket, frågor som ”vad betyder det här ordet” och ”har jag räknat rätt” började blandas med ”jag gråter hela natten” och ”jag vill inte somna för i drömmen måste jag kriga mot talibaner”. De lärde sig bättre och bättre svenska, när sommaren var slut hade jag liksom dem fullt upp med skola och vi träffades mest vid manifestationer mot utvisningarna av ensamkommande unga. Fler och fler fyllde, eller blev uppskrivna till, 18 år och beskeden började droppa in. Någon gång i november hörde jag talas om rörelsen och jag som alltid dragits som en magnet mot att engagera mig i det ena och det andra blev såklart medlem så snart jag kunde.

I rörelsen har jag hittat min plats, jag har några uppdrag och deltar i aktioner när jag kan. Jag mailar, skriver brev, kontaktar organisationer och nya medlemmar, jag tröstar, letar boende, kollar läget och försöker förmedla kontakter. Jag har hittat ett sätt att få ut min frustration på. Min frustration över att de här unga killarna och tjejerna som rotat sig här, som blivit en del av mitt liv, ännu inte fått den trygghet och den ro de förtjänar. Jag delar frustrationen med så många andra och genom Vi står inte ut kan vi stötta och lyfta varandra, jag förundras var och varannan dag över hur väl arbetet i rörelsen fungerar. Den respekt och värme och det förtroende som visas. Det är just det vi behöver för att orka kämpa, för vi har ju lovat varandra att vi aldrig ska sluta.

Jag är själv bara några år äldre än mina vänner som lämnade sina familjer och gav sig ut på en livsfarlig resa, en resa som inte alla överlevde. Jag är psykologkandidat, jag har min familj nära mig (och jag behöver dem), jag har alla möjligheter i livet. Vi är så lika men med så olika förutsättningar, för att vi föddes på olika platser. Jag tänker fortsätta kämpa och göra vad jag kan för att de som är här hos oss, de som har blivit en del av oss och vårt samhälle ska få stanna här där de hör hemma och behövs.

/Maja