#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 6 - Tron på Sverige

Jag blickar ut över klassrummet och borde känna mig nöjd. Sällan har jag undervisat elever som jobbar med så stor frenesi. Trots det har jag en stor klump i magen. Två av klassens elever har försvunnit, ingen vet vart de har tagit vägen. En har ryckts upp från sin tillvaro och skickats iväg till en annan stad. En har varit på intervju, fått avslag och försöker jobba men sitter mest och stirrar tomt. En annan är på intervju idag och jag anar vad utslaget kommer att bli. Ett helt vanligt klassrum i Sverige. Sverige?

Jag har jobbat som lärare i sjutton år, undervisat i svenska och engelska och hela tiden försökt fått med tankar och fakta om mänskliga rättigheter i min undervisning. I hela mitt liv har jag känt mig tacksam och stolt över att få bo i Sverige och vara en del av det ultimata landet när det gäller just detta. Jag har tänkt och vetat att om det sker några kränkningar mot mänskliga rättigheter så händer det något; de styrande går in och rättar till så att systemet fungerar och våra grundvärderingar bibehålls. Så är inte fallet längre. Det känns som att det Sverige jag känner håller på att rämna och det skakar rejält i grundvalarna.

Det senaste året har jag undervisat på ett språkintroduktionsprogram för nyanlända och sett ambitiösa ungdomar kämpa varje dag i skolan. Jag har hört dem säga att de är så tacksamma över att få vara i ett land i fred, ett land med mänskliga rättigheter och ett land där man kan gå i skolan varje dag. Jag har hört dem säga att de vill ge tillbaka. De vill studera och jobba, nå sina drömmar, men i första hand vara trygga och säkra. Jag och mina kollegor har kämpat för att lära dessa elever svenska och berikats tusenfalt av det vi fått tillbaka. Vi har delgett varandra tankar om vilka fantastiska ungdomar det är och vilken resurs de kan bli i vårt land. Många har arbetat inom yrken som vi kommer att behöva folk till i framtiden. Vi har lyssnat till deras historier och tänkt att de är i Sverige, tack och lov, nu är de trygga.

Nu ser jag samma elever förvandlas till mänskliga spillror. En efter en.

Första riktiga skakningen kom när en elev, från en dag till en annan, skrevs upp i ålder och flyttades till en annan stad. Sedan hände det en annan elev, och en till, och en till…Samma sak händer när de fyller 18; de rycks upp, förlorar hela sitt nätverk och också sin gode man, som ska tillgodose ungdomens rättigheter i ett land där de inte kan språket eller samhällssystemet fullt ut. Många gånger förlorar de också rätten att gå i skola. De vänder sig till sina gamla lärare och gråter i förtvivlan och där står vi – handfallna, med tomma stolar i klassrummet, och försöker fortsätta undervisa om Sverige och mänskliga rättigheter.

Andra skakningen – som är en jordbävning – pågår nu. Ungdomarna kallas till intervjuer och en efter en får de avslag. Många av dessa elever känner att alternativet att skickas tillbaka till Afghanistan, som de flesta kommer ifrån, är värre än döden. Ambitiösa och laglydiga ungdomar som inte vill annat än att följa regler, går hellre under jorden än skickas tillbaka till Afghanistan. Vi vet att de måste försörja sig på något sätt där risken för kriminalitet är överhängande och att i hopplösheten finns det en risk att ta till droger för att stå ut. Starka, friska och glada ungdomar förvandlas till vrak. Jag och mina kollegor försöker trösta, stötta och finnas där, men vi förvandlas vi också. Vi tappar tron på Sverige. Det känns surrealistiskt att möta dessa djupt olyckliga människor som tänker på att hellre välja ett ohyggligt alternativt, än att åka tillbaka. Det känns som att jag är med i en dålig film där jag väntar på att vakna och tänka ”Nej, det där går ju inte. Det här är Sverige!”, men filmen fortsätter, ytterligare platser gapar tomma i klassrummet och orden i min undervisningen uttalas svagare och svagare.

Vi måste stoppa det här vansinnet och ta ansvar för den situation vi har skapat. Vi måste förstå att den som väljer de fruktansvärda alternativen mot en tillbakaresa, gör det av en anledning. Historierna från ungdomarna är svåra att ta in; de flesta har varit med om någon eller några av dessa saker: våld och övergrepp, djup fattigdom, lite eller ingen skolgång, ständiga trakasserier på grund av fel inriktning av religion eller tillhörande av fel folkgrupp och många har dessutom tillbringat större delen av sitt liv i Iran där en del, som barn, tvingats delta i kriget i Syrien. De långa asylprocesserna har också gjort att många har varit här ett och ett halvt år eller längre och lärt sig svenska och byggt upp en tillvaro. Att höra dessa historier, blicka in i ögon som sett och upplevt alldeles för mycket och veta att man inget kan göra, känns ohyggligt och återigen surrealistiskt; sker detta i Sverige?

Att Afghanistan inte är ett säkert land finns otalig fakta och nyhetsrapportering om, och information från till exempel UNHCR, Amnesty International eller Human Rights Watch borde väga tungt. Vi vet att våldet har trappats upp och att tidigare klassade säkra områden, inte längre är säkra, vilket omöjliggör för människor att leva som så kallade internflyktingar. Vi vet att Afghanistans vice flyktingminister har vädjat för ett stopp av deporteringar, på grund av säkerhetsläget och tillströmningen av människor från Pakistan och Iran. Basala behov som rent vatten, mat och bostad kan inte tillgodoses. Även partiledare som Jan Björklund och Annie Lööf samt språkröret Gustav Fridolin, har fått upp ögonen och höjer rösten för ett stopp.

Hur kan Sverige skicka tillbaka ungdomar till detta? Hur ska jag, som människa och lärare, hantera att ungdom efter ungdom bryts ner, skickas iväg, försvinner? Migrationsverket har haft informationsträffar för lärare där de rått oss att ”inte ge ungdomen hopp”. Hur ska man stå ut? Dessutom känns det som ett ogenomtänkt drag om vi bortser från människan och tänker pengar och samhälle. Vad kommer det att kosta Sverige om flertalet gömmer sig och går under jorden? I kriminalitet och drogproblem? Vad skulle det i stället kunna ge om vi investerar de satsade pengarna i form av skola och insatser, och låter ungdomarna bli en del av vårt samhälle; fortsätta studierna, börja jobba och betala skatt?

Om vi inte stoppar detta, kommer vi att se tillbaka på den här tiden med djup skam och fråga: ”Hur kunde det ske?”. Vill vi verkligen att Sverige ska stå för den här typen av behandling av människor? Vad kostar det moraliskt?

Jag vill vakna upp ur mardrömmen, se att ungdomarna ges amnesti och få tillbaka tron på Sverige.

Marie Nilsson, lärare och kartläggare