Författare: Clara Göransson

Jag har tänkt skriva länge. Tappat lusten. Jag har tänkt skrika mer. Som jag gjorde innan. Jag har tänkt att om jag skriker mer kanske något händer. Som jag trodde innan. Jag trodde att om alla skrek, skulle något hända. Och alla skriker. Men ingen hör. Fel av mig. De hör, men

Jag når botten från och till. Vill ibland stanna där. Det hade varit så skönt. Att bara få ge upp. Här är jag. Ta mig då. Jag är besegrad. I samma stund jag erkänner mig besegrad händer alltid något som får mig att ställa mig upp och skrika “ta mig då, kom