Berättelsen om Mehran

Mehran kom in i vårt liv för snart fyra år sedan och han har nu bott hos oss i tre år. När han flyttade in kunde han inte ett ord svenska. Vi fick ta oss fram med hjälp av teckenspråk och bilder. 

Han var så liten när han kom. Bedömningen var att han inte skulle må bra av att bo på HVB-hemmet med de andra äldre killarna. Istället blev han alltså familjehemsplacerad i min familj och han flyttade in med två tröjor och ett par byxor som sina enda ägodelar. Idag är han 16 år och som en son för mig och min man och som en bror för mina barn.

Mehran pratar flytande svenska. Han spelar fotboll i A-laget i division 4. Han fick alla rätt på sitt senaste glosförhör. Vi läser läxor med Mehran på kvällarna. Vi pratar om kulturskillnader. Om var hans mamma kan ha tagit vägen. 

För Mehran har inte haft kontakt med sin mamma på snart två år. Hon är försvunnen. Men det tror inte Migrationsverket på utan anser att mamman finns och att hon utgör det ordnade mottagandet. 

Det betyder i förlängningen att Mehran kan utvisas och skickas tillbaka till sitt hemland Afghanistan.

Mehran har fått hjälp av oss med att kontakta Röda Korset för att få hjälp med att leta efter sin mamma men de bedömer att det är för farligt i Afghanistan och kan därför inte hjälpa till att leta. Vi har skickat dokument till Migrationsverket som bevis på att vi har försökt att få tag på hans mamma men dessa dokument negligeras.

Migrationsverket påstår i sina beslut som rör minderåriga barn som saknar släktingar i Afghanistan att det så kallade ordnade mottagandet finns fast det inte finns. De hänvisar till sociala myndigheter, frivilligorganisationer eller barnhem. Men Migrationsverket vet precis som vi att det inte finns några afghanska barnhem som tar emot utvisade pojkar från Europa. Det är till och med så att Mehrans handläggare hävdar att det inte spelar någon roll för avslaget om det faktiskt finns något barnhem som kan ta emot honom eller inte.

Mehran har gjort sin ålder sannolik. Han är ett barn.  

Vi sa till Mehran att det var bra att han är ett barn. 

Men det spelar ingen roll. För om han inte utvisas nu blir han ändå utvisad när han fyller 18 år.

Vi förstår nu att Mehrans situation hade varit annorlunda om Migrationsverket hade gett honom ”uppskjuten verkställighet”, alltså att utvisningsbeslutet verkställs när han fyller 18 år. Hade detta formulerats i hans beslut hade han fått ett tillfälligt uppehållstillstånd och haft rätt att söka uppehållstillstånd enligt den gamla gymnasielagen.

På nära håll har vi genom Mehran fått se vad krig, hat och förtryck gör med ett barn, men vi har också fått se hur kärlekens kraft kan läka en söndertrasad människa. Mehran är i särklass den mest positiva och glada människa som vi har mött, men nu har glimten i hans ögon slocknat. Beskedet har kommit; det tredje avslaget. Sverige tycker nämligen att säkerhetsläget i Afghanistan är tillräckligt bra så det är okej att utvisa minderåriga barn dit.

Jag frågar mig om och om igen om detta är Sverige. Jag ser hur mitt land smular sönder och tillintetgör unga människors hopp, tillit och framtidstro. Och jag undrar varför inte Mehrans liv är lika mycket värt som mitt, ditt eller dina vänners. 

Ett samhälle som systematiskt bryter ner människor har inget kvar att bygga på.

Familjehemsmamman i Mehrans familj