Det har funnits människor jag tyckt varit bra människor. Människor som jag trott kämpar för rättvisa, människor som stoltserat med sin solidaritet. Människor som talat vitt och brett om flyktingar, om hur man måste ta ställning, om hur viktigt det är att tänka på den lilla människan.
När flyktingförläggningen i staden jag bor i skulle stänga försökte jag hitta bostad åt ett 20-tal elever. De flesta skulle flyttas till ett annat boende, långt ut i skogen, med en resväg till skolan på tre timmar enkel resa. Många av dem hade redan flyttats runt flera gånger. Jag kontaktade alla. Då menar jag alla som utåt sett propagerat för den lilla människan, som utåt sett varit solidariska, som utåt sett var människor i föreningar och partier som på pappret var sådana som skulle kunna, borde kunna, hjälpa till. Jag var med i tidningen och i radio, flera gånger.
Vet ni hur många som hörde av sig? EN från staden jag bor i och EN från en stad som ligger ett par mil bort. Två, sammanlagt. Den ena är partipolitiskt bunden, den andra en företagare. INGEN från de partier som säger sig värna om ungas rättigheter, och solidaritet med flyktingar och människor som far illa. INGEN från de föreningar som stoltserar med budskap om att hjälpa i nöd. Inte en enda.
”Vi bor så litet”
”Vi känner att vi inte kan”
”Åh men vad händer om…om…om…”
”Jag önskar jag kunde hjälpa till men…”
”Ja det är ju hemskt det som händer men…”
”Hade bara barnen varit äldre så…”
och så vidare.
Jag köper alla förklaringar. Jag begär ingenting av någon, egentligen. Jag blev inte förvånad över att få så lite respons.
Vad som gnager på mig i detta är just den påstådda godheten, den påstådda solidariteten. Den som egentligen bara handlar om att man betalar medlemsavgiften till valfri människorättsorganisation och sedan förnöjt lutar sig bakåt.
Den som bara är prat. Prat om hur man ska hjälpa, hur man ska göra livet drägligare för människor som har det svårt.
Så många människor jag hört orera om detta. Så lite sanning som låg bakom.
Jag blev inte förvånad, inte besviken. Men min syn på människor förändrades.
Jag har förstått, att det är väldigt svårt att göra avkall på sin egen bekvämlighet. Det är inte konstigt. Jag förstår det. Jag har aldrig varit beredd att göra det innan. Men jag har heller aldrig orerat om solidaritet eller medmänsklighet. Jag har aldrig pratat. Jag har vetat att jag inte kunnat leva upp till det till fullo. Jag har aldrig låtsats som att jag är någon jag inte är. Och under de här två åren har jag kommit till insikt om hur många som faktiskt gör det. Det är skrämmande hur få som är beredda att göra något som faktiskt är avgörande för en annan människa, när det väl gäller. Det krävdes av mig, av oss, att leva i detta, att se desperation i vitögat, att se bortom vad som är rätt i samhällets ögon. För ni må tro att vi fått skit. Det är olämpligt, har jag fått höra. Från människor som betalar medlemsavgiften till Amnesty och röstar på partier vars grund ligger i solidaritet med mindre bemedlade människor. Det är olämpligt att som lärare husera elever som lever i kaos och inte har en enda människa i världen att vända sig till. Ja kanske. Kanske hade jag tyckt att det vore olämpligt, om situationen inte vore så desperat. Men nu är den det. Jag tycker att det är olämpligt att kritisera den som de facto gör något, som är beredd att öppna sitt hem, trots osäkerhet, trots trångboddhet, trots den inverkan det har på familjelivet. Jag tycker att det är olämpligt och osolidariskt att inte stötta oss, att inte säga ”shit, jag önskar jag vågade göra det ni gör”.
Det bor två unga människor här. Två vuxna. Ett barn. En hund. Två ödlor. På 74 kvadrat. Det är stökigt. Det är trångt. Vi har inget privatliv. Men vi är en familj. Vi har ett fantastiskt liv tillsammans. Inte för att vi är så jävla goda utan för att vi inte såg någon annan utväg. Alternativet var för dåligt.
Jag skuldbelägger ingen för att de inte öppnar sitt hem.
Jag skuldbelägger bara de som inte stöttar de som gör det, bara de som förnöjt lutar sig tillbaka samtidigt som de säger sig stå på barrikaderna.
Förstår din frustration Clara, och känner mig skyldig när jag inför hösten letar efter en betalanade hyresgäst till min ena studentlya, som under en del av förra året bebotts av asylsökande som bott där hyresfritt. Nu har de fått TUT och har hittat en riktig lägenhet.
Nu kommer jag eventuellt att delvis bekosta studieavgift och resor för en ung asylsökande som kommit in på en folkhögskola och hittat hyresfritt boende några mil från skolan. Så jag behöver hyran,
Jag har tidigare signalerat att jag kan upplåta detta rum till en ung person som behöver bo kvar i stan för studiernas skull, men ingen har nappat. Kanske beror det på att jag är hemma så sällan = har inget familjeliv att erbjuda.
Ett asylsökande par (som kan stötta varandra) var på väg att flytta in i somras, men de fick nytt boende via MiV, så jag var beredd att hyra ut till O-hyra igen – innan jag engagerade mig i den unge folkhögskole-killens ekonomi.
Ändå känner jag mig skyldig. Pratar jag vitt o brett om mitt engagemang för mänskliga rättigheter, men sviker när det gäller? Ja, jag skriver på olika upprop på nätet och samlar namn för en kampanj i den organisation du nämner. Vet inte om det kallas att orera. På barrikaderna står jag väl inte direkt.
Vill verkligen inte kritisera er som utvidgat er familj med en eller flera unga. Att bo stökigt o trångt för att någon ska kunna fortsätta studera.
Det ni gör är värt att stötta. Ni räddar liv, Och några av dessa kommer kanske att stötta mig när jag blir gammal. Andra kommer att bli betydelsefulla på andra sätt,
Jag känner bara en ung afghan o hans studieresultat imponerar, Han o hans mor har fått PUT o väntar på kommunplacering,
Känner ett par unga (vuxna) från andra länder som lärt sig svenska på egen hand och via praktik. Tyvärr ser min väns möjlighet att få stanna rätt dyster ut. Men det är en annan historia,
Heder åt dig och din familj. Jag tror att de skeptiska kommentarer ni får delvis kommer ur en oro för hur ni ska orka. Men självklart även ur obehaget inför det egna tillkortakommandet. Det som även jag känner – för nere i min egen del av huset – vill jag inte släppa in någon – utom tillfälliga gäster o vuxna barn på besök. Min skyddade vardag – o utanför dörren står liv på spel.
Och ni har öppnat dörren för livet!