Kållered 2017-03-28

Idag var en svart dag

I söndags kväll den 26 mars fick jag ett sms från min kompis, som satt i migrationsverkets förvar i Kållered, Göteborg. Han skrev att 14 personer skulle deporteras till Afghanistan på tisdagen och att han var en av dem. Han var jätteledsen och sa att han inte ville återvända till ”helvetet” – ett land där man ständigt behöver frukta Talibaner, IS, självmordsbombare och våldtäkter m.m. Han bad mig hjälpa honom. Jag sa till honom att de inte skulle oroa sig, att vi skulle hjälpa dem, att vi var jättemånga som kämpade för dem.
På måndagen när jag var i skolan bröt jag ihop och var tvungen att lämna klassrummet för att gråta. Mina lärare tröstade mig och sa att jag inte kunde kämpa för alla, att jag behövde ta hand om mig själv. Men jag sa att det är mitt hjärta, jag kan inte bara tänka på mig själv, jag tänker på alla. Jag ville väldigt gärna åka till demonstrationen utanför förvaret. Men tågresan kostar 174 kr och som asylsökande var jag tvungen att säga till mina vänner att jag inte hade råd. Sen fick jag kontakt med några som jag kunde samåka med och då bestämde jag mig för att åka till demonstrationen och hjälpa mina vänner. En del försökte avråda mig – de sa att det skulle vara jobbigt för mig och dessutom kunna bli negativt för min asylprocess om jag skulle hamna i bråk med polisen. Men det var det allra viktigaste för mig just då, det var det som betydde mest för mig, så jag var tvungen att åka.

Vi tog tåget och fick veta att bussen skulle köra från förvaret kl 16.00, samtidigt som vårt tåg skulle komma fram. Medan vi satt på tåget fick jag sms från min förvarstagna kompis, han hade varit på sjukhus sedan dagen innan eftersom han hade fått panikångest och inte kunde andas: ”Polisen har hämtat mig tillbaka till förvaret. Nu säger polisen att vi måste göra oss klara och ta på våra ytterkläder. Vart är du? Hjälp oss!”. Han sa att polisen plockade ut dem en och en från rummet för att de skulle gå till bussen. Jag försökte lugna honom och sa att vi snart var framme. Men han skrev att han var tvugnen att stänga av telefonen, att det var hans sista farväl. Han bad mig ta hand om mig och skickade sju gråtande smileys. Jag började gråta och var jätteorolig och rädd att de skulle hinna åka innan vi kom fram, att jag inte skulle hinna hjälpa dem. Men vi hann fram.

Vi hörde protesterna på långt håll när vi närmade oss och plockade upp en svensk och en afghansk flagga. Vi mötte några fler afghanska ungdomar som också skulle dit och sedan tågade vi ner till de som redan fanns på platsen medan vi skrek ”no borders, no nations, stop deportation”. Det fanns omkring 100 personer på plats varav många var unga från Afghanistan. Det var också de som var mest upprörda och desperata. Många hade vänner som skulle deporteras. Många hade varit där hela dagen och var trötta men när vi kom med ny kämpaglöd togs ropen fram igen. Några stämde upp i sången ”sarzamine man” (mitt land) och fler stämde in tills sången strömmade från en mäktig kör.

Jag tog megafonen och ledde demonstranterna i att ropa ”Afghanistan is not safe – Stop deportations” och andra slagord. Jag skrek allt vad jag hade för att jag ville att mina vänner på insidan av tegelväggarna skulle höra min röst och veta att jag var där och kämpade för dem. När jag såg att mina vänner bland demonstranterna grät kunde jag inte heller hålla tillbaka tårarna och jag var tvungen att gå undan för att gråta. Jag satt på marken. Men efter ett tag tänkte jag att jag är en stark person och måste fortsätta kämpa för mina vänners skull. Då tog jag megafonen igen. Vi fortsatte att ropa i en timme utan uppehåll. Under tiden samlades fler och fler poliser på andra sidan kravallstängslet. De stod bara och tittade på oss. Till slut började pikébilarna rulla och därefter kom bussen. Jag hörde skrik innifrån den.

Först blev det alldeles tyst. Sen var det en person som korsade avspärrningen och längde sig mot kravallstaketet samtidigt som han skrek i förtvivlan. Hans vän var på bussen. Därefter var det fler som följde efter och försökte ta sig över kravallstaketet. De blev fasthållna av andra demonstranter. En person tog sig över och han blev istället nedbrottad av polisen på andra sidan. De försökte få honom att lugna sig men när de inte lyckades tog det med sig honom i en pikébuss. Jag blev fruktansvärt ledsen och arg och ville springa fram till bussen men några andra demonstranter hindrade mig och brottade ner mig på marken. Runt omkring mig var det andra som föll ihop på marken och började gråta. Demonstranter stöttade varandra med värme och närhet när det var som värst. Ambulanspersonal kom till platsen och hjälpte flera av dem som mådde sämst.

Jag bara grät och kunde inte tänka på något annat än att mina vänner hade bett mig om hjälp och att jag åkt ända från Växjö men att jag inte lyckades hjälpa dem. Jag smsade min vän och skrev förlåt för att jag inte kunde göra något. Det kändes så fruktansvärt onödigt – vi hade samlats så många människor och ändå kunde vi inte göra något. Jag tänkte att det inte finns någon plats för oss i världen, det finns ingen som vill ha oss. I afghanistan blir vi dödade, i Sverige blir vi satta i förvar och skickas tillbaka till Afghanistan. Jag såg poliserna på andra sidan och undrade hur de kunde göra detta. Hur kan de sova ikväll? Vad säger de till sina familjer när de kommer hem? Hur kan de säga till sina barn att de idag har skickat andra barn till Afghanistan, eller döden. Ett land som Svenska ambassaden inte rekommenderar någon att åka till. Hur kan det vara säkert att skicka Afghanska barn dit?
Det var 14 personer som skulle deporteras. Efteråt fick vi veta att fem av dem fått stanna kvar på förvaret av olika anledningar. Någon hade fått sitt ärende upptaget av FN:s kommision mot tortyr som därför förbjöd Sverige att utvisa honom. En annan var journalisten som var på väg att utvisas i december men även då fick sin utvisning uppskjuten. Några har i sista stund fått sina ansökningar om verkställighetshinder antagna. Det är dock oklart vad som kommer hända dem framöver, om de kommer få uppehållstillstånd, om de tvingas gå igenom asylprocessen igen och om de blir frisläppta eller hålls kvar i förvaret.

Efter att bussen åkt var det en del som följde efter till flygplatsen för att fortsätta protesterna där. Jag var i chocktillstånd och kunde inte följa med. Det här var en kväll som gjorde att många förlorade hoppet. Det svenska politiker och migrationsverket gör nu får ensamkommande över hela Sverige att må sämre och sämre och deportationen har fått många att sjunka ännu djupare ner i ångesten. I går tog en 15-årig asylsökande sitt liv – han var den åttonde i raden det senaste året. Självmorden och sjävskadebeteendet har ökat i samma takt som asylpolitiken har stramats åt. Sveriges politiker har bokstavligt talat blod på sina händer. Om lagarna fortsätter att gälla kommer det med största säkerhet bli fler självmord. Därför måste vi fortsätta kämpa! Jag måste vara stark och inte ge upp! Jag vill fortsätta vara en förebild för alla ensamkommande ungdomar, och en förebild ger aldrig upp! Varje liv, varje barn, varje människa är värd att kämpa för. För det måste bli en förändring. Annars är det jag som sitter i bussen nästa gång. Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa. Amnesti nu!

/Ahmad (Mohajer) Rahimi